Tog en promenad genom villaidyllen sent ikväll. Började fundera på den roll jag har i mitt yrke.
Jag kommer ihåg en kväll i Helsingborg för rätt många år sedan.
Det var allsvensk upptaktsträff och jag var helt grön inom journalistområdet.
Hade nyligen slutat spela fotboll och var på väg in i en ny värld.
Den största känslan den kvällen var att jag inte tillhörde någon sida av branschen.
Fotbollsfolket var misstänksamma mot min nya roll medan journalisterna inte tog mig på allvar.
Rotlöshet.
Det är och verkar förbli mitt karma i detta liv.
Jag har känt så ända sedan jag var tonåring.
Att inte tillhöra någonting, inte finnas med på någons sida.

De senaste dagarna har den känslan kommit tillbaka igen.
I mitt yrke har jag alltid varit mycket noggran med att bibehålla mitt oberoende.
Att inte umgås för mycket med de jag är satt till att bevaka.
Jag vill hålla distansen för att inte någon ens ska misstänka att mina åsikter är färgade av någon vänskapskorruption.
Det är därför jag valt att inte bli kompis och trassla ihop relationerna med tränarna och spelarna i allsvenskan.
Pratar bara kort med dom på arenorna inför jobben på Canal plus.
Rent yrkesmässigt.
Det gör säkert att jag får reda på bra mycket mindre än andra inom samma yrke som är mindre nogräknade.
De som valt att ha nära vänner inom kåren.

Det är priset jag fått betala för att på ett trovärdigt sätt kunna hylla och kritisera.
I och med att jag inte umgås med speciellt många journalister heller så är den sidan också relativt stängd.
Det är mindre självvalt men säkert en följd av var jag bor.
Men det hjälper att bygga den här rotlösheten och ibland ensamheten.
Kanske är det yrkets villkor om man tar det på riktigt allvar.

Ibland känns valet svårare än andra gånger.
Idag var en sån där dag då jag frågade mig själv om det är värt priset.
Vill jag fortsätta flyta omkring mellan två världar som aldrig kommer att kunna leva tillsammans.
Det finns många stolar att välja på. Jag försöker att inte sitta på fler än en.
Då blir man ensam och rotlös.

Jag njöt idag när jag joggade genom det strilande regnet.
Det var varmt i luften och jag fick ta av mig min regnjacka och bara flyta fram i en tunn undertröja.
Har genomfört fåfängans träningsläger med löpning och styrketräning inför semesterveckan på Gotland.
Är manodepressiv i min träning.

Satt och läste om rikeungarnas Visbyvecka i DN i morse.
Skiter rätt kraftigt i själva företeelsen, är bara glad att jag inte är ung idag.
En Visbyvän berättade att det kostade hundratusen för att få boka ett bord på Kallis.
Kallbadhuset förvandlat till Stureplan.
Femhundra spänn i inträde på "rätt" klubbar.
Det var segregerat även under min heta period men aldrig sä här sjukt pengafixerat.
En freakshow är vad det är.

Mer intressant är hur samma texter skrivs varje år under den här perioden.
Säkert är det så under hela året i och för sig.
Men rapporten om Stockholmsjunisarnas festkarta ser exakt likadan ut varje år.
Den sprutande champagnen, slösa bort, så dyrt som möjligt.
Några blonda tjejer med solglasögon i hela ansiktet som berättar hur fantastiskt gryyymt det är där.
Förklaringarna och nedritad karta på norden och europa där festvägen från Stockholm går via Visby, Båstad och tennisveckan och naturligtvis till Saint Tropez. Eller "Troppan" som nån grabb med rosa skjorta förklarar att dom själva kallar det.
Näähäää!
Det är så jäkla förutsägbart att jag somnar.
Å det här är bara ett exempel.

Det är likadant varje år vid den här tidpunkten.
Under de stora semesterveckorna i juli.
Jag sitter alltid med kryp i kroppen när perioden närmar sig och har otroligt svårt att tagga ner.
För mig som frilans så händer inte ett jäkla dugg under den här perioden.
Inte ett enda beslut tas för ingen i det här landet med de befogenheterna jobbar just nu.
Dom sitter i sommarhus, seglar eller åker utomlands.

Jag sitter med en inre stress där jag vet att det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna göra ändå men det blir aldrig av för jag vet att ingen är på plats för att se det jag gjort förren i augusti.
Vad är det för mening i det?
Ändå är det ju nu som mina privata ännu inte lönsamma projekt kan ta steg framåt.
Men dagarna går och det händer inte mycket.
Förutom mitt romanprojekt som just nu glöder efter en lång nära döden upplevelse.
Annars brukar det bli så att jag till sist accepterar mitt öde och når ett inre lugn där jag kan njuta av den stillhet som bjuds.
Fria dagar i solen och värmen som jag kan slösa bort på ingenting och må bra av det.
Lyssna på radio och dricka kaffe.
Springa fyrtio minuter och eftersvettas i två timmar.
Gå en, eller två, svängar med doggen.
Ett gott liv som jag borde uppskatta men som jag får dåligt samvete av.

Jag märker här på bloggen hur dagarna försvinner förbi.
Fyra dygn utan inlägg och jag har knappt hunnit käka frukost.
Bloggstress.
En sommarhjärna som inte registrerar lika mycket som höst, vinter och vårhjärnan.
Å andra sidan är det ju faktiskt sommar.
Läser verkligen någon de här raderna då?
Vad är det för mening?
Flyger korna med ryggen neråt över Gotland?
Måste verkligen alla läsa deckare i det här landet?
Vad är det för fel på oss?
Varför har alla svenska familjemän trekvartsbyxor i glansigt material med snören som man drar åt i benen och midjan?
Hur kommer det sig att nästan lika många måste bära en piké till det?
Finns det nått svar på varför det alltid är Volvo, SAAB och BMW-bilar som kör fortast på våra sommarvägar?
Skiter björnen i skogen?
Är Allsången på Skansen roligare bara för att man försöker göra den till något annat än en reklamplats för sina tjänster?
Tycker artisterna att det är kul att gå runt med micken å få folk att skräna med i tjatiga visor?
Vad är det för fel på alla barn och ungdomar som står framför scenen och jublar åt sånt dom inte gillar vanliga dagar på året.
Varför badar dom inte istället?
Vad är det för mening?
Varför sitter jag här i köket och skriver den här jävligt meningslösa texten?

Ända sedan jag var tonåring har han funnits där utan att jag brytt mig speciellt mycket om honom rent musikaliskt.
Däremot har jag alltid tyckt att han varit så fantastiskt stilig och cool.
Alltid i snygga rock´n roll kostymer, läckra rockar , hattar och sina karaktäristiska kulturglasögon.
Kunde jag bära upp en kostym som han så skulle jag ha det hela tiden.



Elvis Costello ingår i den gruppen av evigt  tuffa rock och pop-stjärnor som aldrig går bort sig när det kommer till stil och mode. Jag har skrivit om dom förut, Bowie, Ferry, Waits, men utan att nämna Costello i sammanhanget.
Det har förstås varit ett misstag.
Costellos talkshow som just nu går på TV har väckt min nyfikenhet även på hans musik.
Vet och har alltid vetat att han har ett gäng suveräna låtar i sin repertoar men ändå har det aldrig blivit så att jag utforskat honom. Har en vinyl med Costello hemma. "Spike" tror jag den heter med hitlåten "Veronica."
Tjejen som förr hade koll på sin musik har också ett par vinyler med honom vilket hedrar henne. Numer är hon rätt ointresserad av musik. I övrig har det varit tomt med Elvis Costello i hemmet tills jag köpte hans senaste album.

Costello är ju lite som Tom Waits när det kommer till att ha experimenterat en hel del med musiken genom åren.
Det märker man när man dammsuger igenom Spotifys lager av Costello-låtar.
Jag har de senaste dagarna roat mig med att fixa ihop en lista med det bästa i mina öron och det har varit otroligt roligt.
Elvis lever och han är kung.

Hysterin kring Michael Jacksons död verkar aldrig klinga av.
Människor över hela världen tävlar i att hylla den amerikanske artisten.
Media har fått en kassako mitt i sommarledigheten.
Vi lär få leva med MJ rubriker under en lång, lång tid är jag rädd.

Själv kan jag inte komma på en enda låt av Michael Jackson som har betytt någonting för mig.
Hur stor än alla ropar att han var, hur många skivor han än sålde, betydde han ingenting för mig musikaliskt.
Jag har inte en enda skiva hemma, inte en enda låt inspelad någonstans.
När TV och radio spelat låtar i en strid ström har det inte funnits nån som jag kan säga berör mig.
Billie Jean är den låt som jag kan förstå att man kan gå igång på, dessutom finns det lite låtar ifrån Jackson 5 och MJ:s ungdom som jag kan tycka om en smula. Jag har ingen aning vad de heter men ser dom flimmra förbi på VH1 då och då.

1992 var jag på en konsert på Stockholms Stadion.
Jag åkte bara dit beroende på att jag var ny i IFK Norrköping och ville lära känna lagkamraterna som bjöd med mig till konserten. Jag var inte så väldigt peppad om jag säger så.
Det jag kommer ihåg var den hysteriska publiken som dansade i bänkraderna uppe på sittplats.
Det var häftigt.
Showen var också cool men fick mig knappast att dansa själv.

Mest uppseendeväckande under de dagar cirkusen var i huvudstaden var de små grabbarna i Kris Kross med brallorna bak och fram som uppmanade oss att "Jump, Jump".
Den låten körde dom för säkerhets skull två gånger under sitt förbandsuppträdande. 
Å visst fan regnade det under stora delar av den dagen.

Vila i frid MJ, det är allt jag kan säga idag.
Vänd världen ryggen för det du nu kommer att få se kommer inte vara snyggt.
Gamarna har flugit in över Neverland.
Alla kommer att försöka suga ut varenda dollar som det går ur ditt namn och din gärning.
Leta upp Elvis för han vet hur det är.
Kanske kan ni sitta där uppe på ett moln och skratta åt galenskapen.
Å gråta över hyckleriet.

Jag plockade hem en låtlista till Spotify för ett tag sedan.
Andralåt på listan var Thåströms "Kort biografi med litet testamente."
Jag slås av textens banalitet.

Thåström har alltid varit lite av en hjälte för mig som för så många andra.
Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet, Peace Love and Pitbulls och hans starka soloskivor.
Hela hans personlighet har andas stolthet, integritet, genialitet, smartness och framförallt coolhet.
Thåström har under många år varit den tuffaste rockstjärnan i Sverige.

Med den cv:n i bagaget är det lätt att uppnå en status som untouchable.
Det har verkligen Thåström gjort för de hyllningar som hans två senaste skivor fått måste vara helt baserade på en föreställning om att han inte kan göra dålig musik.
Thåström pratsjunger sig igenom "Skebokvarnsv 209" och "Kärlek är för dom".
Å det är så banalt ibland att man ryser.
Säg den artist utan Thåströms tyngd som skulle komma undan vissa av de texter som återfinns på ovanstående skivor.

Här delar av låten "Kort biografi med litet testamente."

"Nuförtiden lever jag ett stilla liv
Jag ser dagarna komma och sen springer dom förbi
Jag tror det är sant som dom säger i Sahara
Varje sandkorn har ett nummer"

-Dansband.

"Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund
Det visste jag inte själv om för att år sen
Jag tror jag minns var jag var när dom landade på månen
Jag läste Buster och Fantomen"

-Genialt?

"Jag har suttit häktad på Skara polisstation
Sen dess har jag hållt mig därifrån."

-Brrrr!


Här är min kommande låt "En blues för Markbacken"
Tänk er ett litet lugnt grundkomp i botten och en gitarr.

"Jag växte upp på marken där en gammal fabrik stått.
Sussane bodde på Örnsködsgatan 25.
Jag gick gärna dit hem.

Vi kysstes i hennes trapp medan regnet föll utanför.
Jag var elva år och väldigt kär.
Livet låg framför mig men hon skulle inte alltid vara där.
Om ett år så skulle vi glida isär."

Genialt?

Idag, strax innan klockan tio i förmiddags, satte jag på mig långbyxor för första gången på drygt två veckor.
Ett par blå Rarejeans.
Det sista kan kanske anses helt ovidkommande och det har jag respekt för.
Min långa semester med det fantastiska vädret har gjort att jag knappt inte lämnat huset med dess trädgård.
Har pyst omkring som om jag hyrt ett sommarhus.
Badbyxor, kortbyxor, tre kvarts brallor men inga långbyxor.
De få gånger jag lämnat huset för att käka lunch på stan eller blivit tvungen att handla så har jag gjort det i allt annat än mina jeans. Jag har varit så avslappnad att jag inte ens tänkt på att bevara min värdighet att aldrig gå på stan i korta byxor.

Men det får va slut på detta nu.
Vädret gjorde mig en tjänst genom att regnet började ösa ner och temperaturen gick ner den också.
Dessutom började jag arbeta idag igen.
ÖSK-AIK.
Imorgon tåg till Halmstad.
HBK-IFK Gbg.
Hösttåget har börjat tuffa och jag sitter än så länge lite löst i den sista vagnen.
Har en vecka på Gotland kvar att visa benen.
Sjunde året i rad på den stora festen strax utanför Klintehamn

Därefter är det bara långa byxor som gäller resten av året.
Jeans, kostymbyxor, chinos och mina rutiga smala brallor.
Sommaren är långt ifrån slut, för många startar den nu.
Modemässigt längtar jag däremot till hösten.
Jag gillar nämligen inte att nästan stå med rumpan bar.
Stil är lika med påklätt.

Idag satt jag uppe på en liten kulle vid ett vackert sommarhus uppe i Bergslagen och såg ut över sjön Älvlången.
Solen lös som en ficklampa rakt ner över tomten jag satt på.
Runtomkring rullade åskan och blixtarna exploderade där borta i horisonten.
Vi badade i den mörka inlandssjön och käkade lax och färskpotatis.
Åskan fortsatte att rulla runt oss, på tryggt avstånd, och det kändes storslaget.


Även om det "bara" var Bergslagen jag njöt av kunde jag inte undgå att få filmen "In to the wild" framför mina ögon.
Filmen om killen som inte finner sig tillrätta i samhället och flyr ut i det vilda men blir fast och dör.
Sean Penn regisserade den verklighetsbaserade berättelsen och gör det suveränt.
Det bjuds på fantastiska naturscenarior, ljuset är överväldigande och musiken som framförs av Eddie Vedder från Pearl Jam är så perfekt inramad till bilderna. Jag gillar verkligen filmen även om människoödet är tragiskt.
Han ville ju bara fly ifrån samtidens girighet och kommersialism som för honom var ett sjukdomstecken på vårt samhälle.
I jakten på friheten fastnar han på fel sida av vårfloden och mister sin jordeliga frihet.
Jag avslöjar inget här, slutscenen var redan skriven i verkligheten om nu någon skulle börja sura.
Filmen ser man för att den berör och ibland lockar till känslan att själv lämna allt bakom sig och ge sig ut i det vilda.
Jag fick en sån känsla idag vid sjön Älvlången någon mil utanför Gyttorp någon halvmil utanför Nora.

Society:
Oh, it's a mystery to me
We have a greed with which we have agreed
And you think you have to want more than you need
Until you have it all you won't be free

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...

When you want more than you have
You think you need...
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed
I think I need to find a bigger place
Because when you have more than you think
You need more space

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

There's those thinking, more-or-less, less is more
But if less is more, how you keeping score?
Means for every point you make, your level drops
Kinda like you're starting from the top
You can't do that...

Society, you're a crazy breed
Hope you're not lonely without me...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

Society, have mercy on me
Hope you're not angry if I disagree...
Society, crazy indeed
Hope you're not lonely without me...

Jag är inte känd för att vara nån munter jäkel.
Realist är den stämpel jag bankar in i pannan på mig själv när folk tycker att jag är negativ.
Har svårt för att se det ljusa i nått som uppenbarligen är mörkt.
Att försöka lura sig själv funkar inte då jag känner mig själv allt för väl för att ens försöka.
Vet att många andra försöker, kanske lyckas dom.
Bra för dessa individer i så fall.

Men nu kan jag säga att den senaste veckan har verkligen varit fantastiskt.
Då förstår ni att jag på allvar har haft det bra.
Har gått omkring och njutit som besatt av den ledighet och den värme som parkerat över min stad.
Trots slit i huset och trädgården har dagarna varit så avspänt sköna att jag lagt alla krav och förhoppningar i vänthallen.
Som frilans finns normalt alltid någon sorts oro inom en som gör att man inte kan slappna av.
Måste vara med, måste hänga med, måste ringa nån och skvallra lite, får inte glömmas bort.
HALLÅ, här är jag...

Men jag har inte ens varit stressad över att inte få arbeta med varken Confederation Cup eller U21-EM.
Innan var jag satans så sugen på just U21-EM, hade vissa förhoppningar på Radiosporten efter ett samtal.
Senare skickade jag ett mail till chefen jag pratat med för att kolla läget men fick inget svar alls.
Inte ens ett nej.
Kanske gick inte mailet fram.
Sedan var mästerskapet igång och jag var faktiskt inte så ledsen över det.

Har gått omkring på min nya altan och njutit i solskenet, har suttit och softat i brassestolarna, legat i solsängen och vilat i skuggan, jobbat en massa, skrivit lite, tagit ett glas vitt vin å grillat å grillat å grillat på den nya grillen.
Som ett barn som fått en ny leksak.

Har sprungit och tränat mountainbike, kollat lite fotboll på kvällarna men inte med analysblicken utan med den så kallade vanlige familjesupporterns mer avslappnade blick.
Väldigt avslappnad inför Confederation Cup, mer intresserad av U21-EM, ännu lite mer intresserad av Sveriges charmiga framfart men aldrig hysterisk och hejaklack.

Vänner och släktingar har kommit och gått under dagarna och jag har tänkta att det måste vara så här det är att vara en Svensson som borde vara Johansson. En kaffe här, lite glass och kanske nån bulle där.
Lite lek med doggarna som har galet skoj trots hettan.

Jag har varit lite farligt nära total harmoni.
Som en 2000-tals Siddhartha.
Inre Frid å Peace and Love.

Nu närmar sig denna semester sitt slut.
Å som den sanna person jag innerst inne är kommer självklart den krypande känslan.
Vilken katastrof väntar runt hörnet?
Så här bra kan man inte få ha det utan att straffas.
Som en sommarsemester under fotbollskarriären.
Sex dagars ledighet och sedan fyra dagars stenhård löpning som straff.
En flinande tränare bredvid planen.

Jag har inte haft en klocka på mig under fyra dagar.
Vilken befrielse det har varit, som att sväva fritt i kosmos.
Å och jag har semester som firas hemma i huset med ett avslappnat Jamaica-schema som jag fritt  följer.
Totalrensning i hus och förråd och garage och trädgård.
Sedan kaffe och glass.
Fortsättning...
Och ett glas vitt vin som belöning.
Wicked but nice.

Det är ju sommar å sol och man borde ligga med kort å cool på någon badplats.
Men man jobbar i huset.
Rensar ut det förflutna och koncentrerar sig på nuet.
En big fucking container vid häcken utanför parkeringsplatsen som nu är överfull.
Rensa bort, kasta bort.
Träplankor, kakel, tapeter, lastpallar, badkar och en antik sliten rullstol.
Kläder, skor, väskor, parfymer, stekpannor och lampkronor.
Skivspelare, högtalare, mobiltelefoner, kameror och freestyles.
Allt som legat och skräpat utan att användas under ett par år flög ut genom dörren och ner i containern.
En del fick det att göra ont i magen.

Sjukt nog blev jag som allra mest sentimental när jag drog ut en stor kartong där jag förvarat gamla kassettband sedan sent 80-tal. Tänkte att det kan kanske vara kul att plocka fram blandband ifrån tiden då man fortfarande ansågs ung och lovande.
På flera områden if you know what I mean...
Men så blev aldrig fallet, de har bara vilat i olika föråd i olika städer och länder genom åren.

Nu stod jag där ihop med Å, vi hade kartongen mellan oss vilande på containerns vassa kant.
En tunn tår syntes i ögonvrån.
Sedan började vi plocka, band för band, minne efter minne, spår från vem man var då.
Djupa och noggrant ihopplockade låtlistor, som på Spotify, men sämre kvalitet.
Men också hastigt inspelade band för att man behövde en kassett till bilen.

Där åkte The Saints ner ibland avfallet ihop med Iggy och The Cult.
En kasset med Killing Joke dök upp och försvann.
Spear of Destiny, The men they couldn´t hang, The Waterboys, The Smiths och The Unforgiven.
En jävla massa "The" band men inte "The The".
Kasetter ifrån min röda period med band som Red Guitarrs, Red Rockers och Red Rider.
Men inte Simply Red.
Lite italienska blandband med smörsångare efter smörsångare och någon rockare.
Å Psychadelic Furs, å Steve Perry.
Plus en hel rad med kasetter ifrån den melodiösa hårdrocksperioden.
Samt en näve med piratband köpta på Bali 1987, bara australiensiska band på tejperna, å Pink Floyd, å The Police.
Som sagt, piratkopierade kasetter med usel kvalitet.
Tiderna var alltså inte så annorlunda då med den skillnaden att jag köpte piratinspelad musik på den tiden vilket jag inte gör idag.

Men det där tog hårt på mig och jag var inte mig själv på ett långt tag.
Det var en stor del av min historia som dog idag i containern.
Men med lite distans så inser man att det mesta går att få tag i idag i den virtuella världen via Spotify eller I-tunes.
Eller också fixar CD-mannen på Najz Prajz biffen.

I morgon en ny dag och solen ska lysa åter över våra huvuden.
Det mesta är klart nu så det blir nog lite brassestol och avkoppling på altanen.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka min totala njutning av livet i sommarvärmen.
Bäst utrycker sig min vän ifrån västkusten.
Life is absolutely deep down wonderfully Rare...