Jag gillar Paul Austers författarskap. Jag är ingen stor litteraturvetare, inte ens en liten litteraturvetare. Men jag gillar Paul Auster. Får jag det utan att framstå som någon Brooklyn hipster-wannabee som leker finkultursvetare utan teckning.

I DN har dom en kvinna som heter Jenny Lindh och som är bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm. Hon svarar på frågor om litteratur i tidningen, har ingen koll på hur ofta men kanske en gång varje helg.
På en direkt fråga om vilken bok av Paul Auster som en tjej ska börja läsa eftersom hennes kille mobbar henne för att hon inte läst nått. För det är ju allmänbildning, som killen sa.

Svaret blev en lång utläggning där killar som läser Auster går i allt för tajta konserttröjor från 90-talet, har kylen full med Brooklyn lager, pratar nedsättande om hustru Siri Hustvedts författarskap samtidigt som dom kliar sig på pungen med en Iphone. Ljushyllta pojkgubbar som enligt bibliotekarie Jenny Lindh är Austers fotsoldater vars första Bromance va med Paul Auster och sedan fått svårt att gå vidare med andra författarskap. Enligt Jenny är visst Auster finkultur för dom som inte riktigt gillar finkultur.

Visst fattar jag att Jenny måste dramatiisera texten en smula för att få lov att skriva i fina DN men det osar ändå en smula förakt för Paul Auster och hans, vilket betyder mig, följare. Själv visste jag inte att hans författarskap hade detta rykte, jag vet inte heller om jag bryr mig.
Dessutom har jag inga konserttröjor från 90-talet, jag dricker förvisso gärna Brooklyn Lager men kliar mig aldrig på pungen med min Iphone.

Som ni förstås märkt har inte mycket hänt här på slutet.
Varför?
Ända sedan jag uppgraderade min Mac till Lion har det enbart varit strul. Segt, långsamt och ofta svårt att ta sig in och skriva och lägga in inlägg.
Dessutom funkar inte det mobila uppkopplingen heller vilket sabbar mina ambitioner att skriva under mina resor.
Det är skit. Idag skriver jag detta korta meddelande och hoppas att snart få ordning på allt. Jag är oduglig, ber om ursäkt för det.
Kan bara hoppas på att ni återvänder när allt är okej igen.

Peace and Love!

"Detta är en text skriven för NA-Nerikes Allehanda redan i december 2006. Jag hade bland andra Zlatan i bakhuvudet när jag skrev texten. Inget är således nytt under solen.
Tror ingen tvekar på att Zlatan är Sveriges överlägset bästa spelare. Frågan är bara vad det betyder för resten av landslaget?"

Det sägs att vi lever i en tid full av egoister. Och kanske är det sant. Ofta är det 80-talisterna som förs fram som bärare av den nya tiden. Alla vill bli idoler och vara den som hyllas i ljusets sken. Ingen vill göra grovjobbet för att få andra att växa och fira segrar och framgång gemensamt som ett lag.

Inom fotbollen har det egoistiska idealet varit norm under många år. Jag ska göra mål, jag ska göra dragningar från en annan planet och skiter i laget bara jag får uppskattning. Jag ska ha den fetaste tatueringen för att synas mest och jag ska ha den märkligaste frisyren. De nya unga stjärnorna vill transformeras till ett varumärke och nå ikonstatus. Gnäller jag?
Kanske är min kropp bara på väg in i gubbstadiet där det ingår att gnälla på yngre generationer.
Ja så är det nog. Nä förresten, jag köper inte det. Egoismen växer i samhället. Men det går att göra något åt saken.

Läste nyligen en bok skriven av Phil Jackson, Chicago Bulls head coach under 90-talet. Då ägde laget stundtals ligan med den störste stjärnan av dem alla i laget. Michael Jordan är hans namn och ingen kan komma i närheten av den kultstatus han hade när han var som bäst. Där kan vi snacka om den ultimata superstaren. Men betedde han sig som en högre stående art? Var han divig och självisk?
Det trodde jag åtminstone. Jag kan inte basket men i mina ögon var det enbart beroende på Jordans dominans som klubben vann tre raka NBA-titlar i 90-talets gryning. Därför är det så kul att ha fått ta del av Jacksons tankar om hur han byggde ett av de bästa lag som skådats genom NBA-historien. Nyckelordet heter lagarbete. Alla är viktiga, och i detta fall betyder det verkligen alla. Vi pratar inte skrivbordsprodukt.

Bland det första Phil Jackson gjorde var att be Jordan ta ett steg tillbaka och lite spetsat sagt bli sämre. Varför då kan man undra? Jo, coachen upptäckte att även lagkamraterna stod och tittade på när Jordan lekte basket. Det fungerade ändra fram till slutspelet då motståndarna satte tredubbla markeringsuppgifter på kungen som då blev bortplockad. I det läget fanns ingen annan i laget som vågade ta de avgörande besluten. Det var en "one man show" som sällan eller aldrig ger några titlar. Jacksons vädjan till Jordan var att dela spotlighten med lagkamraterna. Han sa att den största stjärnan är den som via sitt osjälviska spel får resten av laget att växa. Det är det som gör honom till stjärna, inte att samla poängrekord medan laget förlorar. Målet för Jackson var att bli den osynlige ledaren som såg till att spelarna på egen hand interagerade med varandra och löste problem som uppstod tillsammans som ett lag på planen och inte sneglade på coachen eller Jordan varje gång de fick bollen.
Jordan fattade och köpte idéerna direkt.
Resten av spelarna växte in i tankesättet och det slutade med att alla blev stjärnor som fick dansa segerdans på Chicagos gator.
Till exempel Scottie Pippen, Dennis Rodman och Toni Kukic
Sacred Hoops heter boken om nån undrar.
Det är det bästa jag läst om ledarskap.

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehandalördagen 9 december 2006

Just nu pågår ett program på SVT som heter "Blågula drömmar-vägen till landslaget." Jag har sett några avsnitt och inser att väldigt mycket har förändrats medan annat är precis som förr. Det är ett rätt spännande program på en dålig programtid.

Dessutom fick det mig att komma ihåg de här två texterna ni ser härunder. Dom tillhör ett havererat romanprojekt som sedan några år ligger i min dator och guppar.
Just de här två kapitlen går in i samma ämne som programserien ovan.
Läs gärna direkt eller printa ut texten och läs senare.
Det handlar också om "Blågula drömmar" men även om livet.
Vägval och beslut som kan få betydelse för resten av ens liv.

De Gyllene Somrarna 1981 och 1982.

Fem dagar kvar till det stora fotbollsäventyret.

En skämtsam replik i en livesändning från Södertälje Fotbollsarena och ett påföljande svar på min twitter ifrån en DN-journalist fick mig att minnas en gammal text om Klas Ingesson i magasinet Offside. En text om identitet på fotbollsplanen.

Klas Ingesson va den evige skogshuggaren som vann boll, sprang i djupled men som var rätt kass på det här med bollbehandling. Han fick sin identitet tidigt och den växte till en sanning och trots att han genomgick en enorm förvandling från sin första allsvenska match till sin sista match i karriären så såg de flesta enbart hans kvaliteter ifrån Klas tidiga år.
Åtminstone här i lilla Sverige. Utomlands. I Belgien och i Italien var han hybridliraren. Arbetsmyran och playmakern i samma person, högt respekterad för sin fotbollskonst. Men framförall var han den spelaren inne i sitt eget huvud och inte den som de flesta fotbollsfans i Sverige ville ha honom till. Frustrationen blev tillslut till sorg och han slutade som utskälld i det svenska landslaget.

Jag är ingen Klas Ingesson. Kan inte mäta mig med hans karriär men jag kan verkligen sätta mig in i hans situation. Det är här den där skämtsamma repliken kommer in i historien igen. Den handlade om mig som oteknisk och destruktiv fotbollspelare. En bild som väldigt många har. Jag tror att om man ringer upp ett antal supportrar som följde allsvenskan under min tid i slutet av 80-talet och hela 90-talet så är bilden den hårt tacklande långhåriga vattenbäraren. I alla fall de som inte hållit på de lag jag spelat i. Personligen har jag aldrig trivts i den kostymen, den har varit väldigt trång, ja helt enkelt för liten.

Under mina tidiga år i BK Forward var jag liraren för mig själv och väldigt många andra. Inte så att jag trixade med bollen och hade tio avancerade finter som jag dribblade bort motståndare med. Men jag var en duktig passningspelare med en mycket bra och funktionell teknik.
Det var under mina ÖSK år som bilden av min spelstil cementerades. Där blev jag fråntagen mina privilegier att använde den sidan av mig själv. Under tre år blev jag nedmonterad till ett destruktivt monster som skulle vinna bollen och sedan direkt passa den vidare till en spelare som ansågs ha kvalitet nog att kunna passa bollen kreativt framåt i offensiven. Jag tappade hela min identitet som spelare, tappade självförtroende och mådde väldigt dåligt. Det var också en av de största anledningarna till att jag flyttade från klubben efter tre år. Men det var mina första tre år i allsvenskan och en stor del av dåtidens publik har just den bilden med sig och den bilden ligger även kvar på många håll.

Att jag de följande fyra åren i IFK Norrköping hade en helt annan roll, en rätt fri roll, det vet jag att Östgötarna vet. Där blev jag den hybridspelare som även Klas Ingesson va. För varje år efter det som gick blev jag mer och mer playmaker. I Kina, i Norge och till viss del även de avslutande åren i Gais. Men kanske allra mest i Kina och Norge där tränarna tog emot mig med helt öppna ögon och använde mig i den roll de tyckte passade bäst. Vilket var en roll mellan backlinjen och mittfältet där bollen ofta skulle passera mig på sin väg vidare upp i planen men där jag även skulle stoppa motståndare på väg framåt. En underbar roll som jag stortrivdes i. De utländska tränarna hade inga förutfattade meningar och bedömde mig för det de såg och inte en bild skapad av andra långt tillbaka.

Ingen är ensam om sina upplevelser brukar man ju säga. Ni finns därute, ni som känner som jag men som kanske inte riktigt vågar gå ut och blotta sina innersta tankar. Att blotta skammen över sina egna känslor att inte fullt ut kunnat njuta av sina framgångar. Känslan över att de inte betyder speciellt mycket.
Kanske är jag ensam? Hemska tanke.

Hösten är full av vilda firanden över allt från SM-guld, divisionsuppflyttningar och kvalsuccéer.
Jubel, skrik, leenden och lättnande suckar där stenar från axlar ramlar av spelare och tränares axlar.
Hösten är en tid för den stora glädjen men även den djupaste sorgen.
Å dom som vinner verkar alltid så genuint genomlyckliga, som om inga tvivel finns om den eviga lyckan.
Det är då mitt dåliga samvete rullar in.
Jag har aldrig vunnit SM-guld. Men jag har ett kinesiskt mästerskap och dessutom har jag spelat tre kval under karriären.
Två uppflyttningskval och ett hålla sig kvar-kval.
Alla har slutat med positiva resultat och just vilda segerfester.

Det är här det skamfulla dyker upp.
För mig har aldrig den där genuina glädjen letat sig in på djupet.
Visst har jag varit glad, sjungit segersånger, skålat i champagne och kastat in tränaren i duschen och sedan supit skallen av mig på lokal ihop med segerrusiga supportrar, flickvänner, lagkamrater, tränare och övrig klubbpersonal.
Men aldrig, aldrig har den där kicken hållit i sig längre än till högst dagen därpå.

Redan som 19-åring upplevde jag mitt första kval.
BK Forward mötte Falkenbergs FF i ett kval upp ifrån den gamla division 3 serien till den gamla division 1 norra. Som långt senare slogs ihop och blev Superettan. Mitt i en serieomläggning vann vi hemmamatchen med 1-0 och åkte ner till Falkenberg för att göra upp i en slutomgång.
I full storm med regnkaskader i ansiktet sista 45 minuterna lyckades vi hålla undan en hysterisk press från hemmalaget. När domarens pipa ljöd genom stormvindarna och förkunnade att matchen va slut slängde vi oss alla i en stor hög mitt på planen. I omklädningsrummet rådde en hysterisk glädje och vi stod på bänkarna och skrek.
Ett par timmar senare satt jag ensam i en avgångshall och väntade på tåget mot Växjö och militärtjänsgöring. Jag var trött, tom och kände mig lite illa till mods. Blir det inte mer än så här tänkte jag innan jag lutade huvudet mot en regnvåt fönsterruta som vibrerade av de starka vindarna utanför. Men jag var ung och tänkte inte mer på det.

Knappt tio år senare spelade jag för IFK Norrköping. Efter en bedrövlig säsong fick vi kvala mot Gais för att få vara kvar i allsvenskan. Denna gång fanns ingen glädje alls, bara lättnad. Efter ett kryss i Göteborg vann vi knappt hemma och klarade kontraktet. Efter sista matchen på Idrottsparken fick vi knappt ett tack från styrelsen utan vi lufsade alla hem till vårt och samlades senare på nånstans för att äta och supa de förvirrade känslorna ur kroppen. Nöjda för att ha vunnit, deprimerade över en skitsäsong from hell.

Ungefär samma tid ett år efter kvalvinsten stod jag på en stol runt ett stort bord i en sliten restaurang i utkanten av Shanghai och vrålade ut segerramsor på kinesiska. Vi var pissfulla efter att ha halsat öl och sprit efter en riktigt medioker middag. Några timmar tidigare hade vi säkrat det kinesiska guldet mot Shanghai Shenhua efter en destruktiv 0-0 drabbning i en direkt avgörande match på deras stadion inför 30.000 åskådare. Det kändes märkligt att fira med lagkamrater som man inte kunde kommunicera med alls. Men vi skrek, kramades och drack sprit. Dagen efter anlände vi Dalians flygplats och möttes av en vägg av fans, politiker och sponsorer. Det var galet.
Sedan lämnades jag av vid mitt hotell. Inne i rummet på 23:e våningen var det så tyst. Jag stod och såg ut över Dalians skitiga hamn, stora lastfartyg låg stelt och väntade på att få komma in till land, lyftkranarna stod raka i ryggen emot den grådisiga himlen. Jag var nöjd, ja glad.
Men någonstans inne i mig smög sig vemodet på. Kicken var över. Blir det inte mer än så här kom jag återigen på mig själv att tänka.

Efter ett sportsligt misslyckande i Norge med benbrott som rubrik kom jag tillbaka till Sverige för att slicka såren i Gais från Göteborg vintern 1999. Lagets mål var att spela till sig en plats i Superettan som skulle startas året efter. Det blev mycket bättre än så. Efter en lång säsong visade det sig att vi helt överraskande lyckats spela till oss en kvalplats till allsvenskan. Efter en fantastisk kick och upplevelse på Gamla Ullevi inför 10.000 åskådare där vi vann mot Kalmar FF med 2-1 skulle vi åka ner till Fredrikskans och utföra ett mirakel. Det var precis det vi gjorde. Själv hade jag varit allvarligt  skadad och inte tränat på en månad innan de två matcherna. Bara det var ett mirakel att få kunna spela, att orka spela två matcher inom loppet av fyra dagar.
I höstrusket och den något bitande kylan nere i Kalmar stod vi pall. Med tur som tokiga och ett in i helvete hårt jobb fick vi med oss ett 1-1 resultat och den allsvenska platsen blev klar där sen eftermiddag med Kalmar Sund och Ölandsbron i bakgrunden.

Jag föll ihop i det våta gräset, allt för trött för att orka jubla ihop med kompisarna. Thomas Hvenfeldt kom förbi med en kram och ett hysteriskt leende innan han drog vidare. Det var en sån lättnad att allt var över och vi hade vunnit. Jag såg upp och vände huvudet bort mot Gais supporterläktare där lagkamraterna stod och insöp sina egna kickar. Vild glädje och sånger som ekade ut över sundet. Jag släpade mig fram och deltog. Krafterna började återvända, jag återknöt till känslorna och tårarna var på väg att dansa ner på min kind. Det var en vacker syn med allt det gröna och svarta på läktaren. Så många lyckliga människor, så mycket urkraft som ångade ur porerna. En varm känsla svepte genom kroppen och det kan ha varit den bästa fotbollsdagen i mitt liv.

På bussresan tillbaka mot Göteborg drack vi öl och sjöng Gaislåtar i timmar innan tröttheten slog till och nästan tystade bussen. Inne i stan på nattklubben Gamle Port hade vi segerbankett. Utanför stod stora delar av klacken och sjöng och eldade bengaler i den mörka kvällen. Vi blev hyllade på balkongen och festade ihop med supportrarna. Jag var så trött, men så nöjd och lycklig. Lullade omkring med tunnelseende dit vackra människor, leende människor och kramande människor kom in och hälsade på. Hela dagen och kvällen hade varit som en enda lång orgasm och nu var jag helt slut. Kickarna gav mig inte mer så jag vandrade hand i hand genom stan med min flickvän. Det var tidig morgon och tyst och öde ute på gatorna. Fåglarna satt på broarna och spejade ut över omgivningen i jakt på mat. Någon taxi drog förbi, några själar som skuggor långt därborta. Segerknarket som fyllt mig hela kvällen och natten var slut och hörtänderna slog upp gnistor i asfalten där jag gick. Jag somnade djupt och skönt den morgonen när ljuset från dagen därpå börjat ta över lägenheten.

Dagen efter köpte jag alla tidningarna och läste, sög i mig alla hyllningar, alla lovord om bragd. Vi var kungar för en dag, jag var kung för en dag och jag älskade det. Egoboosten var grymt skön och precis så ville jag ha det förevigt. Det varade i ett dygn. Sedan började splittringen. Det skulle byggas nytt lag, spelare fick snabbt sparken och nästa säsong började inom några dygn och efter en vecka var allt dött. Glädjen var utbytt mot kall vardag innan vi ens hunnit fira vår bragd.
Jag gick in i ett mörkt hål. En svår backlash där allt det som nyss varit inte betydde någonting. Allt kändes som en dröm, inte på riktigt. Meningslösheten över framgången regnade ner från skyn. Ingenting betydde längre någonting. Det kortvariga glädjen som hör idrotten till kan vara svår att hantera. Plötsligt går man vidare för nya uppgifter eftersom fotbollens inre dramaturgi kräver det.
Nya matcher, nya cuper.
Tills allt plötsligt är över en kall höstdag i oktober.

De framgångsrika säger att deras drivkraft att bara gå vidare mot nya mål efter varje framgång är det som gör dom framgångsrika.
Att ha kraften och springa vidare i livet och sedan njuta när karriären är över. "Fortsätt springa" som Henrik Larsson sa i sitt Sommarprogram.
Springa mot eller ifrån? Citatet gör mig en aning sorgsen.
Å vem orkar njuta av gamla segrar och pokaler efter karriären, vad ger gamla gulnade fotografier eller filmklipp på forna jubel för tillfredställelse. Ingenting. Då är det redan försent.
Min egen relativt framgångsrika karriär ger mig ingenting idag. Inget av mitt värde som person kommer via mina framgångar ihop med lagkamrater från förr. Visst kan jag se tillbaka och känna mig rätt nöjd över det jag uträttat. Mer är det inte. Ett gammalt liv.

Det är där skammen kommer in. Är jag ensam om mina känslor?
Är jag bara en otacksam, bitter och cynisk gammal föredetting?
När Helsingborg nu på lördag kommer springa omkring inne på Olympia i fullständig hysteri tänker jag på detta, precis som jag gjorde från Swedbank Stadions läktare förra året och på Gamla Ullevi året innan det. Ett vemod tar tag i mig samtidigt som jag gläds åt deras glädje. Jag tänker att ta vara på det nu direkt, fånga dagen där den står och öser harmoni över dig. Vänta inte. Nästa vecka kan allt vara över.
Då är det fokus nästa säsong, nya spelare nya ledare.

Tomheten bakom de starka kickarna och hysterin och glädjevrålen kan vara mörk, fuktig och väldigt jobbig.

Donegal Squere West i Belfast. Platsen där den gamla världen möter den nya.
En byggnad från 1900-talets början med stänk av asien och kommers.



Porten in i det mest snillrika köpcenter jag någonsin besökt mitt inne i Belfast centrum. Normalt avskyr jag köpcenter men här har dom tänkt till. Inne fast med utomhuskänsla, en vind som når dig hela vägen igenom köparkaderna, ljus från takhimlen och en luft man kan andas utan klaustrofobiattacker.
Parkeringar i källaren med hissar rätt upp i centrum av Belfast.
Ett helt kvarter ombyggt till denna skönhet.

Bakom en sliten och nedgången stad på väg att vakna upp, skakar Belfast av sig dammet och bygger nytt.
Men i kulissen lurar de alltid mjuka gröna runda kullarna jag gärna besöker nästa gång jag åker till Belfast.

Varje stad i Europa som har en flod, en sjö eller hav invid sin stad ska förstås ha ett modernt Waterfront eller Docklands.
Det här är Belfasts prydnad om man läser deras turistbroschyrer. Ombyggt och uppfräschat till oigenkännlighet i jämförelser med gamla 60-tals fotografier. Bakom höghuset längst bak i bilden ligger hamnen och Lagans mynning.
Där pågår renoveringen för fullt precis som högerut bakom bron där det gamla Titanicvarvet ligger.

Todays plan is already yestardays-the streets that were there are gone

Bilden är tagen under min resa till Irland nyligen. Väggen är ifrån Belfast. Texten säger så oerhört mycket om staden Belfast. Framåt. Inte bakåt.
Kan inte hjälpa att det faller någonting sorgligt över mig när jag läser det.

Men Belfast tar revansch som SvD skrev i söndagens tidning. De gör det med en extrem make over där gator och kvarter försvinner eller förvandlas till något nytt. Man kan förstå det.

Under nästan trettio år, mellan 1969 och slutet av 90-talet, pågick "The Troubles" i Nordirland. Inbördeskriget krävde 1500 liv under dessa år och inne i Belfast centrum sprängde IRA bomber på löpande band så att ingen längre ville vistas där. Citylivet gick i stå.
Dessutom är Belfast en gedigen gammal indistristad, en skitig hamnstad som gnagt ned det rent estetiska av det som staden har att erbjuda.
Man måste därför ha respekt för att staden behöver städa ur allt bråte ur sin garderob och gå vidare.

Att jag ändå inledningsvis skriver att det känns sorgligt med utraderandet av historien är för att jag själv vet hur det känns.
I Örebro har mina barndomskvarter rivits, renoverats och byggts om och även om det är både förtåeligt och behövligt så river det i hjärtat när jag vet att det som en gång var mitt inte långre kommer kännas likadant.
Överallt i Örebro rivs det för närvarande, staden är i förändring, många flyttar hit och trenden med förtätning av städer börjar märkas. Allt skitigt städas bort och det är ett ämne jag ständigt återkommer till.
Jag är verkligen ambivalent eftersom jag märker att mina ögon alltid fastnar på byggnader och områden som har en historia att berätta. Rätt fula och slitna platser. Det nya med glas och stål är förvisso elegant men väcker väldigt få känslor inom mig.
Men Örebro är inte Belfast. Min något sentimentala nostalgi går inte att översätta till Nordirländarnas och Belfastinvånarnas tuffa historia.
Jag vet inte hur dom tänker. Men visst måste dom väl vilja gå vidare.

 Tåget Enterprise stånkade sig ut från Connolly Station.
Norrut mellan radhuslängor och gamla nedlagda lager och fabriksbyggnader.
Jag var på väg mot Belfast i Nordirland och noterade nyfiket allt runtomkring mig.

Satt med en rykande kopp kaffe och en kyckling, pesto, ost-ciabatta som jag köpt inne på stationen. Två timmar skulle färden norrut ta och jag gladde mig verkligen för denna lilla avstickare från Dublin town.
Snabbt konstaterade jag att Dublin är en förhållandevis liten stad, Irland är ett rätt litet land. Bara efter tio minuters åkande fanns mest betesmarker och åkermark utanför fönstret. Ibland dök havet upp där tidvattnet skapat långa fina stränder, uppe på en starkt grön klippkant en rygbyplan, det såg ut att blåsa. Men nästan inga människor.

Fem stopp förutom Belfast skulle tåget göra. Drogheda, Dundalk, Newry, Portadown, Lisburn och sedan slutstationen i utkanten av Belfast centrum.
Det blev en delvis svindlande och vacker färd. Över en gammal järnvägsbro högt ovanför Drogheda med en makalös utsikt ut mot havet och in mot centrum långt, långt där borta, där nere.
Havet som rann rätt in i hjärtat av staden som en gång var delad i två.
Jag tänkte att hit måste jag åka någongång.

Strax norr om Dundalk var vi inne i Nordirland och landskapet blev bara grönare och grönare. Små runda och mjuka bergskullar dök upp i horisonten, närmade sig snabbt och vi for igenom dalgångarna med kor och får och åkermark i en stämningsfull vykortsmiljö.
Det var så starkt grönt och fint att jag till sist blev utmattad och nästan blind. Bortskämd och avrubbad.
Jag slummrade till ett tag innan tågets högtalare ropade ut "next stop Belfast."

Solen lös och det var varmt när jag gick de dryga fem minuterna rätt in i the city of Belfast. Min vana trogen fortsatte jag att gå. Plockade fram en liten karta upplockad på tågstationen.
Konstaterade att där är city, där är gränserna till ytterområdena.
Jag började med det yttre gränsen och jobbade mig sedan innåt mot Donnegal Squere med sin pampiga City Hall byggnad och några hundra meter därifrån Victoria Squere, ett helt kvarter ombyggt till ett gigantiskt köpcenter. Ett kommersiellt köpmecka men snyggt integrerat med övriga bebyggelsen och dessutom med en skön utekänsla jag inte sett någonstans förut. Riktigt stilfullt med känsla.
Detta alltså sagt av en köpcentrumshatare.

Men nej.
Belfast erbjuder inget extra av flärd och stil.
En stad som skryter om att dom byggde Titanic är på något sätt dömda till evig olycka. Å andra sidan kan man säga att en stad som upplevt så mycket politiskt och religiöst våld ändå är på väg att skapa nått riktigt bra. Man ser att det jobbas stenhårt för att få visa ljuset i staden. Belfast vill ha besök. Skyltar till turister finns överallt på gatorna, invånarna var väldigt vänliga och hjälpsamma vid frågor och en rejäl makeover av byggnader, gator och torg har gjorts och hålls på med.

Det är svårt att tänka sig att det för inte mer än ett par tre årtionden sedan knappt gick att ge sig in i Belfast centrum. Invånarna flydde och stannade i sina förorter i rädsla för bombdåd. Det var, får jag berättat, ett laglöst land där polisen satt med automatvapen och skyddande sandsäckar utanför polishögkvarteret. Uppe på kullarna vid Shankill Road och Falls Road var det mer eller mindre krig mellan protestanter, katoliker och den styrande brittiska makten.
Motsättningarna består, Belfast är fortfarande en delad stad men det värsta våldet verkar vara nedlagt. De flesta är väldigt trötta på skiten.
Och i områdena uppe vid Queens University lever katoliker och protestanter sida vid sida, fick jag också berättat för mig.
Men dit kom jag aldrig. Hann aldrig med det området som låg lite vid sidan om resten av Belfast centrala delar. Jag hann heller inte med den guidade turen Political Belfast där man kan få se de välkända väggmålningarna på bostadslängorna uppe i ytterområdena.
Vilka det för övrigt snackas om att dom ska tas bort för att på riktigt få glömma det gamla och se framåt mot en fredlig och lugn framtid.

Efter en hel eftermiddag på Belfast gator kom det som vid första intrycket va "vilken skitstad" att förändras.
Det finns nått där, kanske inte skönhet, för det är mycket gråa 60-tals lådor blandat med några få historiska byggnader.
Den obligatoriska glas och stål-vyn vid waterfront fasaden nere vid floden Lagan och den skitiga hamnen längst ute vid mynningen ut mot England och North Channel.
Belfast är en ruffig och bångstyrig blandning av allt just nu.
Kanske förstärks den känslan av de gröna mjuka vänliga kullarna som omringar staden. Kontrasten blir allt för stark.
Hårt och mjukt.