Den här mössan är ifrån början av 80-talet någon gång. Jag hittade den i en låda för några dagar sedan. 80-talet. Det var då ÖIK kändes heta som fritösolja och spände musklerna med att köpa den klassiska miljonkedjan. Alltså Krobbe Lundberg, Hardy Nilsson och Martin Karlsson. Eller om dom kom redan 1979?

Ishockeyn dominerade intresset i Örebro och jag kommer själv ihåg trycket och trängseln i den gamla betonglådan som inte byggts om förren inför denna pågående säsongen. Otroligt nog.
Nu är ishockey rejält på gång igen här i stan. Så här långt har det varit en sjukt stark säsong och det blir intressant att följa laget i vinter.

Men: Den här mössan handlar mer om minnen ifrån något som lika gärna hade kunnat bli men som inte blev. Mössan är inte min, jag kan ha fått den eller snott den av en lagpolare. Kommer faktiskt inte ihåg.
Om någon som läser det här känner att det där är min och tänker, den jävla Blohm, då får ni höra av er så tar vi ett snack. Jag kräver en rejält detaljerad och trovärdig förklaring för att lämna den ifrån mig.

Ibland möter jag gamla ishockeytränare och dom säger alla samma sak.
-Det var synd att du slutade Pelle. Du hade kunnat bli riktigt bra.
Jag var 16-17 år när jag slutade så jag brukar fråga varför dom tror det för i den åldern är inget säkert, allt är en prognos som kanske eller kanske inte slår in.
-Men Pelle, säger dom då. Du hade en unik förmåga att gå rätt på mål när du spelade. Och du var riktigt tuff framför motståndarnas målbur.
Ja, ja, så kanske det var. Jag vet bara att till skillnad emot fotbollen så var jag en offensiv spelare i ishockey. En centertank som gjorde mycket mål. Under några år var det väl bara den gamle Malmö IF-spelaren Patrik Sylvegård som öste in mer mål än mig.

Jag vet också att jag vid den tidpunkten, runt 14-15 års-åldern, var bättre i ishockey än i fotboll. Två gånger uttagen till TV-pucken, två gånger tackade jag nej på grund av tränarens diktatoriska ledarstil.
Det var också han som var anledningen till att jag tillslut valde fotbollen.
Den vanliga gamla visan om det långa håret, ett örhänge och en auktoritär militärisk ledare som ville få bort personligheten.
Same same but difference, med andra ord.

Vattendelaren var att jag kom med i det svenska pojklandslaget i fotboll sommaren 1982. Fram tills dess låg ishockeyn före i prioritering, jag var bättre i det och jag tyckte att det var roligare att spela.
Men jag har aldrig ångrat mitt val. Fotbollskarriären blev ju rätt bra.
Ishockeyn vet man ju ingenting om hur det hade gått, dessutom var hockeyn inte så bred på den tiden. Det var Elitserien eller NHL som gällde, inget annat, numer kan man lira bra ishockey på många olika platser i världen. En klar skillnad.
En annan positiv sak med att valet föll på fotboll och inte ishockey är att jag fortfarande har mina egna tänder kvar. Det får inte underskattas.

Ett favoritämne genom åren här på bloggen har varit mysteriet med män och deras penisar och ritualen att kissa stående utan att någonsin träffa rätt med strålen. Kanske har jag hittat en förklaring i frågan.

På fotbollsgalan i måndags klev jag in på toaletten efter att ha kryssat mig igenom en vägg av svarta kostymer och några lika svarta klänningar och jackor. Invid de fem pissoarerna mot kakelväggen stod fem män, killar, i lika svarta kostymer och gjorde jobbet sitt.
Längst in på toaletten vid den sista pissoaren stod förklaringen jag så länge letat efter. Där stod han.

Den moderne mannen. Med byxorna nere på höften och penisen hängande fritt med riktning mot pissoaren men strålen mer okontrollerbar. Där stod han med båda händerna och blicken på sin Iphone. Det såg ut som om han försökte förstora något, en bild kanske, han vred med fingrarna i cirkelrörelse och var mycket koncentrerad.
På telefonen.
Bakom honom stod åtminstone sju, åtta personer i kör för att få ta hans plats men ingen reaktion. Tunnelseende!
Han hade ju en Facebookuppdatering att ta hänsyn till. Han hade ju sett Labero och fotat honom strax innan och ville delge sina vänner upplevelsen...

Själv lämnade jag pissoarkön och gick in på sittmuggen för att släppa lös mitt tryck i dryckeskanalen. När jag kom ut var pissoarmannen borta och livet kunde återgå till det normala igen.

Roger Casement var en brittisk diplomat född i Dublin på Irland. Han levde mellan åren 1864 till den 3 augusti 1916 då han blev dömd för högförräderi och därför avrättad genom hängning i Pentonville Prison i London.

Casement gjorde sig känd och hyllad för sin detaljerade dokumentation om de grymheter som utspelades på platser som Kongo och Peru där den europeiska kolonialismen utövade rovdrift efter naturgummi. Ursprungsbefolkningen på de båda platserna behandledes oerhört grymt med bland annat piskstraff, stympning och död tills befolkningen mer eller mindre blev utrotad. Casements rapporter fick mycket uppmärksamhet över stora delar av världen. Han blev adlad av brittiska kronan men tackade nej av en anledning som växt i honom under alla hårda år i afrika och sydamerika. 

Roger Casement blev istället irländsk patriot, nationalist, radikal och började jobba för Sinn Féins intressen på Irland.
Hans insikt av att se kolonialismens mörka och destruktiva krafter på plats var att även Irland var koloniserat av Storbrittanien och därav behandlad som sådan.
Casement ville se ett fritt Irland där dom kunde leva sina fria liv som dom ville utan Storbrittaniens inblandning.

För det levde han ända in i döden och hans roll i det irländska upproret påsken 1916 blev för honom själv mycket ödesdigert.
Hans homosexualitet och leverne som han dokumenterat nästan lika detaljrikt i sina svarta dagböcker kan ha varit den lilla detaljen som avgjorde om han skulle dö eller dömas tills livstids fängelse. Dagböckerna väckte stor skandal för ryktade perversiteter som engelsmännen förstås läckte ut till den tidens press.

Mario Vargas Llosa tar inte ställning till någonting i den här boken. Han berättar sin story om Sir Roger Casement baserat på djupgående och bred research om en man som levde ett extremt tufft liv med långa och ansträngande resor i afrika, över atlanten och genom sydamerikanska amazonasdjungeln i slutet av 1800- och början 1900-talet.

Det är en lysande bok. En fantastiskt bra och intressant bok. Llosa lyfter fram en person som britterna gjort allt för att gömma undan genom historien trots allt han gjorde för landet innan irländaren i honom smög upp till ytan. En kämpe så driven av sin övertygelse om den fria människans rätt att leva som den vill och med en humanism och rättvisepatos som gjorde att han stod ut alla dessa år på gudsförgätna platser med ett civilisationshaveri utan dess like. Men även en man med tvivelaktiga relationer med unga pojkar som solkar ner hans ryktbara namn.

Avslutar med ett DN citat som jag tycker passar bra in i sammanhanget:

"Hjälten är inte bara hjälte, martyren växer ut till en tvetydig och gåtfull gestalt. Roger Casement kunde knappast ha förunnats ett värdigare äreminne."

Ibland är jag lite rastlös. Startar saker som jag inte riktigt tänkt igenom. Nu har jag startat en ny blogg. Det är inte genomtänkt men jag tror det kan bli bra och kul ändå.

Jag startade den för att jag alltid har en massa åsikter och tankar om min hemstad men inget forum att föra ut dom på. Här på blohm.se vill jag inte dränka er läsare med en massa Örebrohistorier. Ni är många som inte är ifrån stan, några av er kanske kan tycka att det är kul med lite Örebroåsikter, men jag tror de flesta hellre läser de texter de brukar återkomma hit för. Men visst, det blir ju lite hyllningar och turisttips också.

Blohm.se har ju ett annat stuk med böcker, musik, resor, fotografier och små historier inifrån mitt huvud. Så även om någon enstaka text kanske kan komma att samköras blir det ändå stor skillnad. Jag nämner det så att ni vet. Men det visste ni ju redan.

Vill ni så finns jag alltså även på Lokalpatriot Örebro framöver.

Låt mig först konstatera att Philip O´Connor är en mycket god vän. Han bor i Stockholm med sin svenska fru, två barn och jobbar som frilans inom medialandskapet. Han är en sportdåre som de flesta irländare och allra mest brinner han för de traditionella gaeliska sporterna som Gaelisk Fotboll och Hurling. De samlas under det gemensamma namnet GAA.

Boken "A Parish Far From Home" inleds med en mycket stark berättelse om en irländare på besök i Stockholm som försvinner under en sen natt och sedan hittas död i vattnet inne i stan.
Den tragiska händelsen väckte en tanke hos Phil att det var dags att fånga in och stärka upp "The irish community" i Stockholm.

Han gjorde det genom att starta ett lag i Gaelisk Fotboll. Den här boken handlar om den resan. Att i främmande land börja på noll och bygga en klubb från ingenting. All byråkrati, ekonomi, träningsplaner, matchkläder, domare och framförallt det viktigaste av allt. Spelare. Det sportsliga målet för klubben är att vinna det Skandinaviska mästerskapet och där får vi följa laget från den första träningen fram till...ja till vad. Det får ni läsa själva om.

Men det viktigaste av allt är den ökande känslan av gemenskap för irländarna i Stockholm. Sättet de kommer närmare varandra, hjälper varandra och slutligen förenas en kväll på den irländska ambassaden där de alla får känna stolthet och värme i ett känslosamt ögonblick.

Det här är en bra sportbok, men det är även mer än en sportbok. Jag kan starkt rekommendera er att läsa den.
Boken är nominerad till priset bästa sportbok på hemmamarknaden i Irland.

Hemsida: A Parish Far From Home

Jag gillar Paul Austers författarskap. Jag är ingen stor litteraturvetare, inte ens en liten litteraturvetare. Men jag gillar Paul Auster. Får jag det utan att framstå som någon Brooklyn hipster-wannabee som leker finkultursvetare utan teckning.

I DN har dom en kvinna som heter Jenny Lindh och som är bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm. Hon svarar på frågor om litteratur i tidningen, har ingen koll på hur ofta men kanske en gång varje helg.
På en direkt fråga om vilken bok av Paul Auster som en tjej ska börja läsa eftersom hennes kille mobbar henne för att hon inte läst nått. För det är ju allmänbildning, som killen sa.

Svaret blev en lång utläggning där killar som läser Auster går i allt för tajta konserttröjor från 90-talet, har kylen full med Brooklyn lager, pratar nedsättande om hustru Siri Hustvedts författarskap samtidigt som dom kliar sig på pungen med en Iphone. Ljushyllta pojkgubbar som enligt bibliotekarie Jenny Lindh är Austers fotsoldater vars första Bromance va med Paul Auster och sedan fått svårt att gå vidare med andra författarskap. Enligt Jenny är visst Auster finkultur för dom som inte riktigt gillar finkultur.

Visst fattar jag att Jenny måste dramatiisera texten en smula för att få lov att skriva i fina DN men det osar ändå en smula förakt för Paul Auster och hans, vilket betyder mig, följare. Själv visste jag inte att hans författarskap hade detta rykte, jag vet inte heller om jag bryr mig.
Dessutom har jag inga konserttröjor från 90-talet, jag dricker förvisso gärna Brooklyn Lager men kliar mig aldrig på pungen med min Iphone.

Som ni förstås märkt har inte mycket hänt här på slutet.
Varför?
Ända sedan jag uppgraderade min Mac till Lion har det enbart varit strul. Segt, långsamt och ofta svårt att ta sig in och skriva och lägga in inlägg.
Dessutom funkar inte det mobila uppkopplingen heller vilket sabbar mina ambitioner att skriva under mina resor.
Det är skit. Idag skriver jag detta korta meddelande och hoppas att snart få ordning på allt. Jag är oduglig, ber om ursäkt för det.
Kan bara hoppas på att ni återvänder när allt är okej igen.

Peace and Love!

"Detta är en text skriven för NA-Nerikes Allehanda redan i december 2006. Jag hade bland andra Zlatan i bakhuvudet när jag skrev texten. Inget är således nytt under solen.
Tror ingen tvekar på att Zlatan är Sveriges överlägset bästa spelare. Frågan är bara vad det betyder för resten av landslaget?"

Det sägs att vi lever i en tid full av egoister. Och kanske är det sant. Ofta är det 80-talisterna som förs fram som bärare av den nya tiden. Alla vill bli idoler och vara den som hyllas i ljusets sken. Ingen vill göra grovjobbet för att få andra att växa och fira segrar och framgång gemensamt som ett lag.

Inom fotbollen har det egoistiska idealet varit norm under många år. Jag ska göra mål, jag ska göra dragningar från en annan planet och skiter i laget bara jag får uppskattning. Jag ska ha den fetaste tatueringen för att synas mest och jag ska ha den märkligaste frisyren. De nya unga stjärnorna vill transformeras till ett varumärke och nå ikonstatus. Gnäller jag?
Kanske är min kropp bara på väg in i gubbstadiet där det ingår att gnälla på yngre generationer.
Ja så är det nog. Nä förresten, jag köper inte det. Egoismen växer i samhället. Men det går att göra något åt saken.

Läste nyligen en bok skriven av Phil Jackson, Chicago Bulls head coach under 90-talet. Då ägde laget stundtals ligan med den störste stjärnan av dem alla i laget. Michael Jordan är hans namn och ingen kan komma i närheten av den kultstatus han hade när han var som bäst. Där kan vi snacka om den ultimata superstaren. Men betedde han sig som en högre stående art? Var han divig och självisk?
Det trodde jag åtminstone. Jag kan inte basket men i mina ögon var det enbart beroende på Jordans dominans som klubben vann tre raka NBA-titlar i 90-talets gryning. Därför är det så kul att ha fått ta del av Jacksons tankar om hur han byggde ett av de bästa lag som skådats genom NBA-historien. Nyckelordet heter lagarbete. Alla är viktiga, och i detta fall betyder det verkligen alla. Vi pratar inte skrivbordsprodukt.

Bland det första Phil Jackson gjorde var att be Jordan ta ett steg tillbaka och lite spetsat sagt bli sämre. Varför då kan man undra? Jo, coachen upptäckte att även lagkamraterna stod och tittade på när Jordan lekte basket. Det fungerade ändra fram till slutspelet då motståndarna satte tredubbla markeringsuppgifter på kungen som då blev bortplockad. I det läget fanns ingen annan i laget som vågade ta de avgörande besluten. Det var en "one man show" som sällan eller aldrig ger några titlar. Jacksons vädjan till Jordan var att dela spotlighten med lagkamraterna. Han sa att den största stjärnan är den som via sitt osjälviska spel får resten av laget att växa. Det är det som gör honom till stjärna, inte att samla poängrekord medan laget förlorar. Målet för Jackson var att bli den osynlige ledaren som såg till att spelarna på egen hand interagerade med varandra och löste problem som uppstod tillsammans som ett lag på planen och inte sneglade på coachen eller Jordan varje gång de fick bollen.
Jordan fattade och köpte idéerna direkt.
Resten av spelarna växte in i tankesättet och det slutade med att alla blev stjärnor som fick dansa segerdans på Chicagos gator.
Till exempel Scottie Pippen, Dennis Rodman och Toni Kukic
Sacred Hoops heter boken om nån undrar.
Det är det bästa jag läst om ledarskap.

Texten är tidigare publicerad i NA-Nerikes Allehandalördagen 9 december 2006

Just nu pågår ett program på SVT som heter "Blågula drömmar-vägen till landslaget." Jag har sett några avsnitt och inser att väldigt mycket har förändrats medan annat är precis som förr. Det är ett rätt spännande program på en dålig programtid.

Dessutom fick det mig att komma ihåg de här två texterna ni ser härunder. Dom tillhör ett havererat romanprojekt som sedan några år ligger i min dator och guppar.
Just de här två kapitlen går in i samma ämne som programserien ovan.
Läs gärna direkt eller printa ut texten och läs senare.
Det handlar också om "Blågula drömmar" men även om livet.
Vägval och beslut som kan få betydelse för resten av ens liv.

De Gyllene Somrarna 1981 och 1982.

Fem dagar kvar till det stora fotbollsäventyret.