-It´s not until your father dies you become a real man.
Det sa Thomas, Liu Rentie på telefon idag. Tydligen ett kinesiskt  ordspråk. Thomas var min tolk under mitt år i Kina.
Vi hade inte pratat med varandra på nästan två år. Förra gången var han oerhört nere och ville helst inte prata alls.
Hans pappa var svårt sjuk och Thomas hjärta höll på att krossas.

Ett halvår senare dog Thomas pappa på ett sjukhus i sin hemstad. Det visste inte jag. Förra veckan skrev jag ett mail för att höra efter hur Thomas mådde. Jag fick ett svar. Han var fortfarande deprimerad och visste inte hur han skulle gå vidare efter sin fars död.
Ring mig gärna skrev han.

Så jag ringde och vi pratade. Jag sa:
-Du måste gå vidare Thomas.
Undrade vem han pratar med i svåra stunder. Fanns det kanske några vänner?
-I have two good friends, Pei Lai.
Men jag fick känslan av att han behöver mer professionell hjälp. Jag vet inte om det är accepterat i Kina. Att vem som helst går iväg och snackar med sin psykolog.
-It´s life sa Thomas sedan och suckade. You lose your father and then you are alone in the world. Who will help me now?

Jag kände att jag ville vara där och stötta honom. Men det är en omöjlighet just nu. Vi pratade på och visst skrattade vi en del, pratade som brukligt lite nostalgi, lite skvaller och uppdateringar.
Det är så häftigt den där känslan av vänskap. Vi umgicks under ett knappt år nästan dagligen. Sedan höll vi kontakten under ett drygt år när jag flyttade till Norge. Därefter en tid av åtta långa år tills jag började leta efter honom igen. Fann Thomas till sist.
Hans glädje...å min.

Jag besökte Dalian 2006, tio år efter mitt kinesiska mästerskapsguld. Thomas organiserade allt, såg till så att jag blev mottagen som en kung. Hade samlat nästan hela det gamla laget till fest och skojmatch. Fyra dagars rock´n roll i Dalian. Dagar jag aldrig ska glömma eftersom det var genuin varm vänskap jag fick vara med om.
När jag stod på trappan till nattklubben där avslutningsfesten var, på väg ut för att åka till hotellet och sova någon timma innan Beijingflyget skulle gå, ropade jag tillbaka till mina lagkamrater att:
-Jag lovar er att det inte ska ta tio år till innan jag kommer tillbaka.
Någon ropade tillbaka:
-Pei Lai! You must always remember, Dalian is your second hometown!

På hotellrummet kom tårarna. Kan fortfarande inte förklara dom. Jag var bara helt omtumlad av all den uppskattning och värme som gavs till mig från ett helt lag med spelare jag faktiskt stundtals inte till hundra procent respekterade. Min överlägsna västerländska kostym satt illa redan då och för det skämdes jag nu tio år senare.
Vi är inte vana att visa varandra den nakna familjära vänskapen här i vårt mer kalla och kreddiga västeuropeiska samhälle. Åtminstone är inte jag van vid det. Jag bröt ihop på hotellrummet, såg ut mot Dalians alla skyskrapor, varav nittio procent inte fanns 1996, lampor som lös upp natten, ute mot hamnen blinkande ljus från fartyg som väntade på att få gå i land. Jag stod där och hade ingen att dela denna jobbiga men ändå underbara känsla med. Ensam på ett hotellrum. Trött å full.

Sjukt bakfull och nästan medvetslös kramade jag Thomas Liu Rentie på Dalians flygplats morgonen därpå. Tog i hand och tackade ett tiotal andra personer som kommit för att ta farväl. Vinkade och gick igenom passkontrollen, vek av åt fel håll, höll på att missa planet men satte mig till sist i flygsätet och somnade nästan genast.

Idag sa jag till Thomas att det är dags för mig att åka tillbaka igen. Jag tror han blev lite glad av att höra det. Jag måste åka. Definitivt innan 2016. För jag gav ett löfte. Det löftet måste hållas! 

Traditionsenligt ger Blohm.se er den vackraste av alla julberättelser.
"Auggie Wren´s Christmas Story" från filmen Smoke med manus av Paul Auster.

Jag hoppas att ni alla får den jul ni önskar, att ni som önskar umgås får göra det, och ni som vill dra er tillbaka trivs med det.
Mest önskar jag er alla kärlek och glädje.
God Jul.

Jag är och har alltid varit ett stort fan av staden New York. Eller alltid är kanske och ta i. Men jag som så många andra har blivit förförd av denna gigant där i princip allt verkar hända. Drömmarnas stad. Frihetens Stad.

Men hur mycket jag än faschineras av staden så börjar jag bli rätt trött på svenskarnas enorma New York wannabe komplex.
Inte nog med att alla Stockholms, Göteborgs och Malmöhipsters tror att Sverige är NeuåYuork som alla som vet uttalar stadens namn.
De två senaste avsnitten av Nyhetsmorgon i TV 4 förra helgen var säkert sjuttio procent av de inbjudna gästerna personer som bor, har bott eller vill bo i New York. Alla referenser gick till New York, alla svar kom från New York. Stockholm och Gärdet blev plötsligt Brooklyn eller Fifth Avenue.

Även tidningar, böcker, radioprogram, reseprogram i TV, musikdokumentärer, matodysséer handlar om the big apple och varenda dröm i ett svenskt hem verkar handla om staden. Svenskar resor dit som aldrig förr. Faktum är att hur coolt och trendigt de där Brooklynhipstersarna än tycker att det är när dom vandrar gator och avenyer fram så är New York nästan det svennigaste man kan resa till nu. New York håller på å bli nya Thailand.
Om några år köper svenska barnfamiljer lägenheter i Harlem å firar jul genom att åka skridskor vid Rockefeller Center för att sedan åka ut till Coney Island och käka Hot Dogs vid den legendariska strandpromenaden.

Ibland händer det. 15 minutes of fame.
En text i den internationella nyhetsbyrån Reuters och man finns plötsligt med i flödet över hela världen.

Jag har väntat länge på Kinaeffekten. Alltså att få nytta av min fotbollssäsong i Dalian Wanda 1996. Här hemma i Sverige har jag fått hyfsat med uppmärksamhet, har skrivit om mina upplevelser i några publikationer och förstås skrivit min egna bok "Pionjär i Mittens Rike.
Ingen av er som följt mig genom åren har förstås missat det.
Det är coolt.

Så en dag meddelas att Nicolas Anelka skrivit på för Shanghai Shenhua. Reutersreportern Philip O´Connor som har läst min och bok hugger på ämnet och skriver en artikel om Anelkas flytt och väver in mig och mina erfarenheter i texten.
Rubriken blir: "Learn to adapt, pioneer warns Anelka"

Det dröjer inte länge innan Philip får höra att det kommit in en hel del uppskattande omdöme från olika delar av världen. "Great story".
En dag senare egogooglar jag mitt namn och inser vilken oerhörd genomslagskraft det här med internet har. Vilket jag förstås inte varit ovetande om men som i det här fallet blir så up your face.
Hela artikeln eller delar av den har jag funnit i tidningar eller sajter från USA, Canada, Kina, Sydafrika, Malaysia, Thailand, England, Indonesien och några andra länder och språk jag inte kan lokalisera.
Lite häftigt känns det, det måste jag medge. Även om jag inte är så naiv att jag tror att det kommer hända något mer med detta nu idag då storyn redan är yesterdays news.

Däremot ledde Philip, Anelka, Kina och Pellespåret vidare till att jag igår kväll blev intervjuad i den prisbelönta irländska talkshowen Off the ball i Newstalk.ie Dublin, Irland. Första gången i irländsk radio, på engelska. Skitkul men nervöst som fan.

Idag är det vardag igen. Mina 15 minuter är över för denna gång. Vi får se om dom kommer tillbaka vid tillfälle. Men det var kul så länge det varade...

Just nu är jag inne i en virvelvind. Så mycket händer runtomkring men själv sitter jag stilla. Handlingsförlamad.
Det är återigen dags att sätta sig ner och fundera över vad som verkligen är viktigast här i livet.

Ett år som började väldigt bra har precis som världsekonomin rasat samman på många sätt. Mitt i sitter jag och ser på hur människor nära råkar ut för både det ena och andra eftervarandra. Ingenting är unikt i jämförelse utan det unika för mig är att allt händer nära.
Som en lätt smekning förvandlad till en rispa från en vass knivegg.

Sitter och dinglar med benen och ser årets första snö på backen, minusgraderna som förvandlar marken till en enda lång knastrande grusväg med elaka spetsiga stenar.
"Vi ska alla en gång dö" sjunger Kent i låten "Mannen I Den Vita Hatten(16 år senare)" och jag tänker att döden hela tiden vandrar bredvid oss fast vi inte vill erkänna det för oss själva. Plötsligt bestämmer han sig för att nu...är det din tur.

Jag fyller 45 år i februari och det är lätt att vifta bort känslor med livskriser och åldersnoja. Men jag har varit där förut och vet hur mörkret känns när det lägger sig som ett tjockt svart lakan över tillvaron.
Det är inte så det känns nu. Det är inte mig det onda satt greppet i.
För mig handlar det bara om att försöka finnas där när jag behövs.

Men så kommer de där patetiska egoistiska tankarna som alltid kommer när allvar stiger in i ens liv. Att man inte ska slösa med sin tid, inte kasta bort den tid man fått här på jorden.
Så sitter man där och grubblar över att nu...nu ska jag göra slag i saken. Men fegheten vinner som vanligt.
Att ändra sina invanda mönster är en halsbrytande uppgift som kräver offer. Är jag beredd att betala de pris som krävs?
Jo, jag har även varit här förut. Tvivel och tvekan.

En röst i dig om att Pelle: Du var förskonad även denna gång.
Det är inte din tur.
Idag?
Så varsågod. Gör något av ditt liv. Gå dit du vill.
Men glöm inte dom som behöver dig.

Om ett par månader lunkar man ändå säkert vidare på invanda spår med en gnagande känsla om att jag var inte värdig...

För några år sedan hade jag en god vän ifrån Göteborg på besök i Örebro. Mannen är mycket modemedveten och duktig på att syna varumärken och samtidigt extremt känslig för att suga upp detaljer i sin omgivning och återskapa dom i tankar och idéer.
Det var han som myntade Örebros smeknamn"Truck Driver City" i vår umgängeskrets.
Ett något arrogant uttryck med doft av storstadens uppnästa självförtroende. Men icke desto mindre rätt på många sätt.

Vi hade stått på puben Bishop Arms i någon timma och druckit några öl tillsammans i väntan på ett restaurangbord när han lutade sig fram och ställde den högst relevanta frågan varför så många där inne på puben hade Truckerkeps på sig. Själv hade jag aldrig reflekterat över det men när jag såg mig om så var det helt riktigt osannolikt många med just amerikanska Truckerkepsar. Hade dessa individer samtidigt haft långt stripigt hår, skägg, jeansjackor och band- t-shirts under hade jag kunnat tänka mig att dom varit superheta vintagegrabbar från ett storstadscoolt americanaband men det var inte sånna killar.
Jag och min vän garvade glatt och sedan dess är Örebro "Truck Driver City" för honom men även för mig ibland för att jag tycker uttrycket är rätt skoj.

Det jag däremot inte tänkt på är att uttrycket stämmer mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mig, eller vad min Göteborgsvän ens kunde tro. För honom handlade det ju ändå bara om ett gäng kepsar på en pub. Men när jag häromdagen fick en postavi som sa att jag skulle bli tvungen att hämta ut ett paket direkt på en godsterminal öppnade det verkligen ögonen på mig.
I Örebro finns en värld, en stad i staden, som jag knappt visste om.
En stad full av Truckers med Truckerkepsar på sig.

Jag tog bilen ut till industriområdet Pilängen där jag senast var för kanske fem-sex år sedan. Jag åkte liksom då till Schenkers terminal och lämnade in lappen för att få min kartong. Utanför stod säkert tio lastbilar och lastade på och av. En man letade men hittade inte mitt gods. En annan man upptäckte ett annat företagsnamn på avin och pekade: Det ligger därborta, bortanför postterminalen, höger upp vid rondellen.
Han skrattade. Jag sa förläget att jag inte så ofta vistas i den där världen. Den andra mannen skrattade också. Jag bad om ursäkt för besväret och pös iväg.

Sedan satte jag mig i bilen och körde vidare. Det blev en intressant roadtrip värd ett filmmanus där en puckad innerstadsbo far runt i en stad i staden som han inte visste fanns. Möten med människor han aldrig annars möter men som ser till att hans kartonger och brev kommer fram. Samtal med sköna lirare som kommer körande med truckar som om dom körde STCC. Stängda dörrar, ringklockor, bommar och personal som går på och som går av. Enorma hangarer med gods, små restauranger, lastkajer, kontor och inhägnade områden med bilar, parkeringsplatser och lastbilar och lastbilar som rullar in och rullar ut på våra motorvägar på väg mot sina destinationer någonstans där borta i mörkret och dimman.

Jag hade hört talas om logistikstaden Örebro som politikerna jobbat hårt för att få hit i sann miljöpolitisk anda... Men jag hade aldrig kunnat ana det enorma området med så många olika företag, så många terminaler. Det tog mig en timma att hitta rätt plats, rätt godsterminal och att komma in genom glasdörren och in till en mycket trevlig kille med utomsocknesdialekt som snabbt gav mig mitt paket så att jag kunde åka hem till fredagsmiddagen framför TV:n. Lätt förvirrad över att där borta, på andra sidan Örebro invid avfarten mot Karlskoga, ligger Truck Driver City på riktigt. En plats där ingen kan höra dig skrika...

Texten publiceras samtidigt på min Lokalpatriot Örebro-blogg om någon undrar varför dom ser dubbelt. Tyckte den passade på båda ställena.
Nämligen.

-Tjenare! Hur är läget då?
-Jorå, det är bara fint.
-Vad gör du nu då? Fullt upp?
-Njäeaa, det är lugnt nu. Min lugnaste period. Jobbar ju bara med allsvenskan numer så jag gör ingenting egentligen.
-Aha, så alltså. Tycker man ser dig jämt. Men där ser man...
-Jorå, så är det. Mmm... Å du då förresten?
-Äh, samma gamla vanliga...du vet. Sliter å står i.
-Allt lugnt med familjen å så?
-Jaja, du vet, fullt upp hela tiden. Barnen å hockey å fotboll.
-Mmm, jo det brukar ju vara så med barn.
-Men du, vad gör du då när du inte gör nått. Segt eller skönt?
-Ja jag vet inte. Det är väl skönt ibland. Skönt å va ledig. Jobbade ju och reste rätt mycket i sommar och höst. Men du vet...det finns ju att göra. Har lite projekt på gång. Rätt många faktiskt, men de ger liksom inga arvoden direkt. Långsiktigt, man vet aldrig, kan bli bra, eller inte.
-Aha...spännande...
-Jo...
-Men du, vi hörs väl framöver. Jag lär väl se dig i rutan misstänker jag. Hahahahaha... Hare bra!
-Ja, ha det bra själv. Ses nån gång va?

Jag var på Öl och Whiskeymässan i Conventum i Örebro i lördags. Det var tredje året som jag besökte mässan.
Gillar den av flera olika anledningar. Förvisso lite fyllesjaskig framåt sen kväll men annars bra under dagen.

Det jag allra mest går igång på är inte smaker, dofter eller vackra ord om rökighet, humle eller beska. Jag fullkomligt älskar designen och marknadsföringsuttrycken. Framförallt när det kommer till öl. Öl är lite mer rock´n roll medan whiskeyfolket är mer välpolerat. Det finns massor av varianter på hur bryggerier, importörer och återförsäljare slåss för att nå ut i den stenhårda konkurrensen där det stora målet är att få ett break och komma in på den heliga marken i Systembolaget.

Varje år fastnar jag alltid vid "Great Brands" monter. Där är det Rock´n roll, Punk, Ska rakt igenom. Många amerikanska småbryggerier med attityd. Storytelling så det osar om det och jag älskar tricket.
Ska Brewing Co från Durango i Colorado blev min favorit detta år.
Deras Indian Pale Ale "Modus Hoperandi" här ovan var både snygg och väldigt smakfull. Gillade även deras ESB Special Ale men drack inte True Blonde Ale eller Euphoria Pale Ale som ni ser på denna stilfulla bild. Tror inte de fanns med i bagaget till mässan? What a pity!
Har inte hunnit varit inne och läst så mycket mer om bryggeriet men det är något jag helst säkert kommer att göra

Great Brands i Stockholm har en lång rad av coola amerikanska bryggerier som sagt. Gå in på sidan och läs, gå in och spana på alla flaskor, burkar och etiketter som är så vackra eller enbart vassa å fulla med attityd. Här under bjuder jag på några sidor stil och klass.

Avery Brewing Co

Rogue

Harviestoun Brewery

Oskar Blues Brewery

Det finns alltså fler om ni öppnar dörren till Great Brands.
Do it or die.

 I fredags var jag på Weeping Willows på den klassiska gamla nattklubben Prisma i Örebro. Som lokal betraktat har inte mycket hänt därinne sedan man själv sprang där i början av mina 20år-någonting. Men det är verkligen klassisk mark ur flera aspekter...

Det var blott andra gången jag besökt lokalen sedan jag kom tillbaka till Örebro i början av 2000-talet. Nostalgifaktorn var därför hög. Vilken också höjdes eftersom många gamla stötar hade kommit på samma tankar som mig och polaren Fredrik. Således blev det en finfin blandning av äldre och yngre i lokalen vars event var initierat av den lokale eventfixaren, dj:en, brittmusikälskaren och före detta modeaffärsinnehavaren Gördis och Weeping sångaren Magnus Carlsons Stockholmsklubb "Bangers`n´Mash." Där fanns också gäst-DJ:s och José Gonzales som agerade förband till Weeping Willows.

Konserten var stabilt bra med Magnus Carlsons sköna röst och basisten Stefan Axelsen som personliga höjdpunkter. På något sätt gillade jag även trummisen Anders Hernestam även om han mest satt och såg ut som en ledsen Blodhund. Men Prisma är generellt en usel konsertlokal trots sin klassiska och självklara plats i rock och pop-historien med Ulf Lundell och Mats Ronander som någon sorts startpunkt under 70-talet. Det är lågt i tak, många pelare som skymmer sikten så det är svårt att få en blick på bandet om man inte pressar sig ända fram till en låga scenkanten. Vilket jag aldrig gör. Ljudet är inte heller ens i närheten av perfekt därinne i den trånga lokalen invid Trädgårdsgatan längst ner vid Stortorget. Vilket gjorde att mitt intryck av konserten kändes en aning ambivalent. Å ena sidan en behaglig stilkänsla från bandet som skapade skön atmosfär men å andra sidan var det svårt med ljudbilden ibland.

José Gonzales lät som vanligt under de få låtar jag hörde med honom. Han är ingen jag lyssnar på och jag fick bara bekräftat varför under konserten. Skicklig är han men musiken tilltalar inte mig.
Däremot var musiken från DJ-båset grymt bra under resten av kvällen. Riktiga låtar från mestadels den brittiska ön, partylåtar som man kan dansa till men som man även kan hänga till i baren och sjunga allsång ihop med oss som sällan dansar på offentliga lokaler. Ingen Swedish House Mafia så långt örat kunde höra vilket tilltalar mig på det grövsta sätt. Hade musiken från DJ-båsen oftare låtit så här hade jag gärna landat på nattklubbar då och då vilket jag numer nästan aldrig gör.

Den här mössan är ifrån början av 80-talet någon gång. Jag hittade den i en låda för några dagar sedan. 80-talet. Det var då ÖIK kändes heta som fritösolja och spände musklerna med att köpa den klassiska miljonkedjan. Alltså Krobbe Lundberg, Hardy Nilsson och Martin Karlsson. Eller om dom kom redan 1979?

Ishockeyn dominerade intresset i Örebro och jag kommer själv ihåg trycket och trängseln i den gamla betonglådan som inte byggts om förren inför denna pågående säsongen. Otroligt nog.
Nu är ishockey rejält på gång igen här i stan. Så här långt har det varit en sjukt stark säsong och det blir intressant att följa laget i vinter.

Men: Den här mössan handlar mer om minnen ifrån något som lika gärna hade kunnat bli men som inte blev. Mössan är inte min, jag kan ha fått den eller snott den av en lagpolare. Kommer faktiskt inte ihåg.
Om någon som läser det här känner att det där är min och tänker, den jävla Blohm, då får ni höra av er så tar vi ett snack. Jag kräver en rejält detaljerad och trovärdig förklaring för att lämna den ifrån mig.

Ibland möter jag gamla ishockeytränare och dom säger alla samma sak.
-Det var synd att du slutade Pelle. Du hade kunnat bli riktigt bra.
Jag var 16-17 år när jag slutade så jag brukar fråga varför dom tror det för i den åldern är inget säkert, allt är en prognos som kanske eller kanske inte slår in.
-Men Pelle, säger dom då. Du hade en unik förmåga att gå rätt på mål när du spelade. Och du var riktigt tuff framför motståndarnas målbur.
Ja, ja, så kanske det var. Jag vet bara att till skillnad emot fotbollen så var jag en offensiv spelare i ishockey. En centertank som gjorde mycket mål. Under några år var det väl bara den gamle Malmö IF-spelaren Patrik Sylvegård som öste in mer mål än mig.

Jag vet också att jag vid den tidpunkten, runt 14-15 års-åldern, var bättre i ishockey än i fotboll. Två gånger uttagen till TV-pucken, två gånger tackade jag nej på grund av tränarens diktatoriska ledarstil.
Det var också han som var anledningen till att jag tillslut valde fotbollen.
Den vanliga gamla visan om det långa håret, ett örhänge och en auktoritär militärisk ledare som ville få bort personligheten.
Same same but difference, med andra ord.

Vattendelaren var att jag kom med i det svenska pojklandslaget i fotboll sommaren 1982. Fram tills dess låg ishockeyn före i prioritering, jag var bättre i det och jag tyckte att det var roligare att spela.
Men jag har aldrig ångrat mitt val. Fotbollskarriären blev ju rätt bra.
Ishockeyn vet man ju ingenting om hur det hade gått, dessutom var hockeyn inte så bred på den tiden. Det var Elitserien eller NHL som gällde, inget annat, numer kan man lira bra ishockey på många olika platser i världen. En klar skillnad.
En annan positiv sak med att valet föll på fotboll och inte ishockey är att jag fortfarande har mina egna tänder kvar. Det får inte underskattas.