Tidigt i år besökte jag den av politiskt våld utsatta Nordirländska staden Derry/Londonderry. I 30 år pågick ett ”krig” mellan republikaner och lojalister. Katoliker och protestanter. Terrorister från två sidor som mördade och sprängde bomber. Barn, mödrar, pappor, tonåringar, pensionärer. Dödade av meningslöst våld som gick från generation till generation. 

Detta i en stad något mindre än Örebro, en delad stad där de stridande bodde på varsin sida om floden. I kulturhuset The Playhouse fick jag ta del av en teateruppsättning som hette ”We Carried Your Secret.” Sex personer som berättade om sina liv instängda i våldet. En polis, två terrorister, en ung kille vars far blev mördad, en dotter till en polis och en vilsen ung man som försökt navigera i tystnaden och rädslan. 

Från båda sidor. Alla fucked up på sitt sätt. Ingen som tidigare berättat. Tårar, misstänksamhet, ilska, avsky. Här möts dom. För första gången. Alla har mått skit i hela sina liv. Sår som aldrig helt läker. Men de möts, berättar, lär sig förstå och så kramen mellan polisen och den unga killen vars far mördats av en maskerad lojalist. 
I ett samhälle av hat och våld finns inga vinnare.

Detta är en urstark dokumentär om hur teaterföreställningen kom till.

Ovanstående text är ett utdrag från min NA-krönika idag. Ni kan läsa den i sin helhet under "Kan vi förstå att leva i våld och hat"