Foto: Pelle Blohm

Från och med den första januari 2017 jobbar jag inte längre som spelaragent för Stars & Friends Scandinavia. Mitt uppdrag var primärt att öppna upp den svenska marknaden. Efter ett års arbete känner jag att jag inte är rätt person för uppdraget och har därför beslutat mig för att hoppa av. 
Valet att sluta är också helt och hållet mitt. 


Vi snackade en period om att jag skulle arbeta vidare inom företaget med rena scouting-uppdrag vilket jag kände passar mig bättre men i slutändan fanns det inget behov för det vilket jag självklart respekterar. Jag vill vara tydlig med att det inte finns några hard feelings eller någon sorts schism mellan mig och Stars & Friends Scandinavia eller den internationella avdelningen. Tvärtom skulle jag rekommendera vilken spelare, scout eller agent som helst att samarbeta med företaget som jag anser jobba väldigt professionellt och omhändertagande. Mina kollegor Andreas Nyhaug, Andreas Ekker, Kevin Ingebrigtsen och Daniel Steinfeldt är alla bra killar som jag gillar och respekterar. Det känns trist att inte få ha kvar den arbetsrelationen men så är livet ibland.  

 

Så från och med den första januari är jag helt öppen för andra uppdrag. Ingenting är i utgångspunkt helt ointressant så om någon går omkring med en tanke att inte vill Pelle det här så tänk om. Om jag vore ni skulle jag inte tveka att ställa frågan åtminstone. Vem vet vad som sker?
Jag har genom åren arbetat mest med kommunikation av olika slag. Skriva och tala och fotografera. Jag är bra på det.  Jag är analytisk och reflekterande, jag levererar i tid och jag kommer i tid, är lojal, arbetar hårt och är en mycket social kompetent medarbetare. Och fotboll kan jag förstås, det vet ni ju. Bortsett från det så är jag alltid nyfiken på att lära mig nya saker och utmana mig själv. 

 

 

 

Foto: Pelle Blohm

Jag parkerade bilen vid hyrbilsfirman fem minuter innan midnatt. Hann med minsta marginal lämna in nycklarna i den där lilla nattluckan på bensinstationen vägg i vägg med hyrbilsfirman.
Tjejen innanför luckan skrattade och sa att där hade du tur. Å vad kunde jag göra mer än att hålla med.
 
     Det regnade svagt och luften var rätt varm men fuktig, vinden slog i vägskyltar och löv och skräp virvlade omkring på gatorna. Några cyklister kom stånkande i motvind på väg mot sydväst men annars låg staden tyst och ensam. Jag gick Drottninggatan fram i en öde mellansvensk småstad och började plötsligt tänka på "the american frontier." Jag tänkte på John Dunbar i filmen "Dansar med vargar." När han anländer till det sista fortet, den sista posteringen innan vildmarken. Dunbar möter befälhavaren som är på väg att bryta ihop och beter sig allmänt lustigt. Han säger ungefär: Medan urinen rinner genom byxorna och ner på golvet i en liten pöl. "Jag har pissat på mig och det finns absolut ingenting som jag kan göra åt det." Därefter tar han upp pistolen och skjuter huvudet av sig...
 
     I mitt huvud finns det en sorts njutning i till synes övergivna stadskärnor där det ser ut som människorna nyss flytt och lämnat allt precis som det va när hotet kom. Den där njutningen av tystnaden har förföljt mig genom livet och det finns nått poetiskt och skrämmande över det. Lite som själva tanken på döden. Men även förtröstansfullt och lockande för att man kan börja bygga på nått nytt. Jag stängde ofta in mig på toaletten när jag var liten, den lilla där jag satt och läste serietidningar. Eller också släckte jag ljuset och satt där i mörkret och funderade på... ...ja jag vet inte men jag satt där ensam i mörkret och tystnaden.
 
     I Göran Tunströms bok "Under Tiden" citerar han den kinesiske poeten Gu Cheng.
"Jag såg en vit vägg och ur väggen kom en dimma med tomma ögon och jag såg döden och kunde efteråt inte, som de andra barnen omkring mig, leka och ha roligt, jag blev iakttagen av döden och tiden, dessa två samarbetande brottslingar."
 
     Jag var tvungen att bli vuxen fort. Den där dimman med tomma ögon fanns i mitt hem. Jag kunde inte heller leka och ha roligt. Sedan kom fotbollen och jag blev a-lagsspelare som 16-åring och mina vänner blev två till fem år äldre än mig. Livet blev allvarligt fort och jag vet fortfarande inte riktigt vad det gjorde med mig. Tog ett tidigt farväl av min uppväxt och lämnade den åt sitt öde. Kanske är det anledningen till att
jag nu som dryga 45 år blivit så nostalgisk och nyfiken på det som hände då. Jag var ju aldrig med hela vägen. När jag var äldre tonåring gick jag ofta av flera busshållplatser innan den jag skulle gå av på när jag skulle hem från någonting jag varit på. Eller också cyklade jag långa omvägar. Freestylen var alltid på och jag älskade att gå på västers gångbanor i höstmörker och lyssna på låtar om olycklig kärlek. Vilket var ett tillstånd jag lätt kunde känna in av egen erfarenhet.

Men jag var ingen övergiven tonåring, jag var inte fysiskt ensam utan hade många vänner. Däremot har jag alltid varit ensam med mina tankar och är det fortfarande. Det är något outsagt som lever sitt liv därinne. Jag antar att man kan kalla det för fantasi eller kreativitet, kanske dårskap. Men jag vet inte. Det surrar och skaver ibland. Men jag älskar verkligen att komma hem från jobb mitt i natten då Örebro sover. Att stå och se ut över Rudbecksgatan i ljussken och regn. Att se Krämarens höghus med sina mörkblå fasader stå och vaka över oss i city. Där jag numer bor efter tio år i villaidyllen. Jag tänkte på en vän när jag gick upp för trapporna hemma. Han har tipsat mig om två dystopiförfattare som jag borde läsa. Thomas Bernard och Pessoa. För att jag går igång på dystopier och svärta. Men jag vet inte. Kanske borde man läsa något lite gladare...
 
 

Foto: Pelle Blohm

Det var i slutet av en av de där perioderna då jag uppgiven suttit och funderat över framtiden. Den före detta fotbollspelaren som försöker forma sitt nya liv men som trött och besviken vandrat in i ständiga dead ends. Det var inte synd om mig men jag var ledsen och besviken på mig själv för att jag inte lyckades ta tag i mig själv. Hade så lätt för att leta upp den sorgsnaste musiken och de svartaste existentiella grubblerierna i litteraturen bara för att möta upp stämningen inom mig. Det var en sorts taktik. Att möta upp svärtan med svärta. Ibland gick det snabbt över.

Nu var jag också på gång igen. Satt med lite glögg i handen och läste DN när hon jag bor med kom förbi och satte sig bredvid mig i soffan. Plötsligt hörde jag en orolig suck och jag kände två ögon som gick rätt igenom tidningen och brände mig. Jag såg upp och mötte hennes blick som scannade av mina ansiktsuttryck.
-Vadå? Sa jag.
-Va är det här?
Hon tittade på en utskriven artikel som låg på bordet vid sidan av mitt klassiska italienska anteckningsblock.
-”Sånger från depressionens bottenvåning” läste hon högt med skeptiskt höjda ögonbryn.
Tidigare under kvällen hade hon kommenterat hur mörk jag var under mina ögon, hur trött och sliten jag låtit hela dagen, ja hela jag verkade utstråla någon sorts parkbänkslook. Samma omdömen fick jag av mina lunchbuddys på stamhaket.
-Direkt från sängen? Sa han som driver stället. Då var klockan två på eftermiddagen.
-Fy fan va sliten du ser ut! Sa grabbarna.
 
 
Jag antar att min person inte var till sin fulla fördel denna måndag i slutet av november. Men jag lugnade min sambo med att det inte lurade en mental kollaps bakom hörnet. Visserligen brukar jag trampa i de där små fula hålen då och då men den här gången behövde hon inte vara bekymrad. Jag hade bara printat ut en gammal artikel om Townes Van Zandt från Svenska Dagbladet. Rubriken var just: ”Sånger från depressionens bottenvåning.” Såg den starka dokumentären ”Be here to love me” för ett par dagar sedan och blev intresserad av denne Townes. Har aldrig lyssnat på hans musik men litar på Steve Earle när han säger att Van Zandt är ”The best songwriter in the whole world” med tilläget ”And I´ll stand on Bob Dylans coffee table in my cowboy boots and say that.”
 
Townes musik är skapad genom att leva livet i djup nedstämdhet, som grov alkoholist och missbrukare av annat stoff och nedbrytande preparat. Han påstås själv ha sagt så här om sitt liv: ”Jag föreställer mig att det finns himmel, helvete, skärselden och bluesen. Jag har alltid varit i bluesen och sträckt mig upp efter helvetet.” Hans självdestruktivitet var stark, så påstås även hans låtar vara. Van Zandt huserade inom den amerikanska folk- och countrymusikens tradition och fick kultstatus men nådde aldrig de stora framgångar som andra artister som spelat in hans låtar, som Emmylou Harris och Willie Nelson. Steve Earle älskade denne man som dog 1997, endast 52 år gammal. Å älskar Steve Townes musiken då kommer även jag göra det. 

En kort text om livet och döden!

Numer lyssnar jag ständigt på Townes Van Zandt. En klar favorit i höstmörkret. Steve Earle hade rätt.
Texten här ovan är en i en samling texter som jag funderar på att ge ut i bokform. Korta filosoferande texter av en före detting som fortfarande söker sin plats i tillvaron.
Skriv gärna något om vad ni tycker om texten. Det kan nog komma fler här snart.
Om nu någon fortfarande läser denna blogg...
 

Foto: Pelle Blohm

I veckan såg jag en sådan där igen. I trikåer och ryggsäck komma joggande utmed Kungsgatan i lunchtid. Jag kom att tänka på en gammal lagkamrat som lägger ut bilder på sig själv när han sprungit femton mil på femtio minuter mellan två möten på sin arbetsresa till Landskrona. Det är ambitiöst och vill man det och mår bra av det så vem är jag att ha synpunkter på det. Men i och med att jag själv numer har ryggsäck runt midjan, och på grund av sjukdom inte kunnat träna sedan trettioåriga kriget, så har jag börjat fundera mycket på stillsamma promenader. 
Jag tror att väldigt många försöker springa ifrån sina liv istället för att promenera i takt med de samma. Så låt mig slå ett slag för promenaden. Framför allt promenader i stadsmiljöer.
 

Av en händelse råkade jag fiska upp en gammal DN-artikel från 2013 som jag haft sparad hemma och som förstås handlar om ”promenaden” ur ett historiskt perspektiv. Och hur man kan använda den idag tillsammans med tekniken. Artikeln menar att promenaden har sitt ursprung runt romantiken vid sekelskiftet 1800-tal. 
 

Då handlade det om att uppleva naturen. Vattenfall, vildmark och bergsvyer. Den franske filosofen Rousseau tog promenaden in i staden. Och det är denna promenad som är min promenad. 
 

”Den melankoliska långsamma ensamma flanören mitt ibland människomyllret som månar om sin outsiderposition i sin nyttobefriade karaktär. En iakttagare som går för att skriva och färdas i drömmarnas värld.” 
 

Under 1950-talet växte en vänsterradikal vandringsrörelse fram som protesterade mot: ”Den modernistiska stadsplaneringens utslätade miljöer” Här börjar konsten och litteraturen kopplas ihop med promenaden. Ett begrepp kallat psykogeografi myntades. Enligt artikeln. Ett flanörliknande kringdrivande men med målet att samla upplevelser, stämningar och berättelser kopplade till platsen.
 

Så istället för att jaga meningslösa pokemonmonster kan man i vår tid istället göra historiska resor via appar med ljud och bild. Vilket funnits på flera håll i många år. Stå på Järntorget och lyssna på bergsmännen när dom gör upp affärer, hör på livet runt Hamnplan under 1800-talet. 
 

Berättelser som dokumenterar och kommunicerar platsens historia. Med interaktiva moment som ökar närvaron och engagemanget. Det är dags att byta ut löpningen mot kreativa promenader.


Publicerad i NA!

Dom säger att jag aldrig jobbar. Att det jag normalt jobbar med inte är ett jobb. Mina lena konstnärshänder som folk bara älskar att smeka. Brukar enbart användas när fingertopparna slår ner bokstäverna på datorn. Eller när jag varsamt greppar min espressokopp och för den till munnen och tar allt i ett svep. Ibland får jag trycksvärta på händerna ifrån dagens papperstidningshög. Det skulle kunna skapa instabilititet i vär värld om det kom ut. Så jag brukar se till att inte nämna sånt för någon. Det ryktas om att jag anses som lite av en slacker, en livsnjutare som inte gör mer än vad som behövs för att överleva. Vilket inte kan vara mer fel. Ränderna hos den gamle defensiva mittfältaren går aldrig ur.
Jag är en jävel på att jobba. När jag vill...

Så i fredags gjorde jag mitt andra gästspel hos den italienska restaurangen Bella Italia inne i Örebro Saluhall. Ett knappt niotimmarspass med tio minuters matpaus. Annars igång hela tiden. Plocka bort på borden, torka bort kladd, bära bort tomma glasflaskor, prata med gäster och bära ut en och annan tallrik plockmat från delikatessen till after work lediga örebroare. Som en 90 minuters fotbollsmatch plus tillägg. Buggarna va som gelé efteråt men annars var allt hunky dory.

Jag gjorde samma resa för en månad sedan och då var det ännu mer att göra.
Jag inte jobba hårt? Ha, what a bunch of crap.
Dessutom är det jäkligt roligt. För en man som jag som oftast jobbar ensam är ett par kvällar jobbandes på lokal som a late night out. Grymt socialt med alla gäster och personal att snacka med. Flödet i Örebro Saluhall som vibrerar under helgerna. Så många bekanta ansikten, gamla kompisar, aktuella vänner i nutid, gamla lagkamrater och bara sånna man hälsar på fast man inte riktigt vet varför men att det känns bäst så. Och naturligtvis helt okända besökare som jag får se till att säga tja till.

Jag är rätt övertygad om att det kommer bli fler gånger. Kanske nästa lönehelg? Men de närmaste dagarna lär jag nog backa tillbaka in i min svarta bunker alldeles för mig själv. Den här helgen har varit allt för social totalt sätt. Öl- och Whiskymässa på lördagen samt Magnus Uggla på Hjalmar Bergmanteatern idag söndag. För en deltidsensamvarg är det alldeles för mycket på en gång...

Självbilden?
Det är så här jag ser ut nu för tiden. Rund och bred i ansiktet. En nonchalant gömd kroppshydda bakom skjorta och kavaj.
Jaget på bilden ska nu in i Nerikes Allehanda som den nya bildbylinen till mina krönikor.
Dock en annan bild, tagen några steg bakåt, i ett mer blixtrande ljussken. 
Den förra bilden var en sorgmodig och stämningsfull bild med mina insjunkna kinder, gråtglansiga ögon och med ett vemod ovanför mig.
Läsare sa byt ut. Du ser så ledsen ut Pelle. Jag ska tydligen skratta på bilder. En glad prick.
Själv vill jag alltid vara allvarlig och tungsint som ett ungt indieband från Boden.
Men det passar sig sällan.

”This is a public service announcement… With guitars!” Ropar Joe Strummer innan gitarrens rytmiska och suggestiva hackande dundrar igång i The Clash låt ”Know Your Rights” från 1982. Av en händelse återuppstod låten framför mig för några dagar sedan. En gåva och politisk käftsmäll som passar lika bra in i dagens på många håll segregerade, våldsamma och auktoritära samhällen som det England och London Joe själv speglade på 70- och 80-talet. Polisbrutalitet, politisk brutalitet, rasism, fattigdom, krig och diktatoriska ledare som låser in sina ideologiska antagonister för att få tyst på oppositionen. ”Know Your Rights” Känn till dina rättigheter! 
 

I låten räknar han upp tre mänskliga rättigheter med ett tydligt sarkastiskt budskap. 

1, Du har rätt att inte bli dödad. Om det nu inte råkar vara en polis eller aristokrat som gör det.

2, Du har rätt till mat och pengar. Så länge du inte bryr dig om att bli förnedrad och misstänkliggjord och inburad. 

3, Du har rätten till yttrandefrihet. Så länge du inte är dum nog att utnyttja den.”Get off the streets.” Spring!
 

Joe Strummer dog redan 2002 endast 50 år gammal. Jag har saknat honom sedan dess. En av de coolaste, hårdaste stilikoner som funnits inom musiken och dessutom jäkligt politisk och samhällsengagerad. Med tanke på världspolitikens utveckling mot det fria talet och valet och de mänskliga rättigheterna är jag säker på att Joe Strummer hade stått längst fram på barrikaderna och lirat skiten ur varenda auktoritär demagog som just nu kryper fram från de stenar de varit gömda bakom.
 

Den brittiska punken han kom ifrån var förvisso på samma sätt en proteströrelse mot makten och etablissemanget som vi ser på flera håll idag. Och även om den nazistiska rörelsen försökte sno punken så var den i grunden långt ifrån den samma. Med risk att bli åthutad av någon gammal punkikon så handlade det väl mer om ”Fuck it!” Gör det själv. Sitt inte och gnäll över att ingen annan gör saker åt dig. Ha kul. Lira musik fast du inte kan. Sjung fast du inte kan. Skriv fast du aldrig gjort det förut. Gör dina egna kläder. Eller riv sönder de du har. Gör finger åt föräldragenerationen och chocka allmänheten. Lite som hårdrockare idag? På ytan hårda som satan men innerst inne snälla som headbangande afganhundar. Lite så som Joe Strummer va.

Publicerad i Nerikes Allehanda 2016-11-20

Författaren Peter Englund kom nyligen ut med en bok som heter:
"Jag kommer ihåg"
En bok fylld med rätt meningslösa ihågkomster från en fin barndom. Jag har alltid gillat Englund och några av hans historiska böcker var det som fick mig att börja läsa på allvar. Men en sån här bok kan man bara få ge ut om man har ett namn som säljer för banaliteter som det här kommer väl ingen annan undan med? Han har skrivit ner minnen från nr 1 till 658 i sin bok. Mitt minne är kanske inte lika bra men jag skrev daglig dagbok mellan åren 1984 till runt 1991-1992. Därefter mer sporadiska anteckningar. Men jag gör en Englund och plockar ut 25 slumpmässigt utvalda minnen från dessa dagböcker.
Mina meningslösheter lär inte hamna i någon bok men som Englunds bok marknadsförs:
"Jag kommer ihåg är inte bara ett ovanligt minnesexperiment, men också en bok som i sin planlösa öppenhet inbjuder läsaren till egna hågkomster och reflektioner." Själv kallar jag mitt experiment för "Jag minns!" Vad minns ni?

1, Lördag 1/10-1983
Jag minns: Att vi i det svenska pojklandslaget mötte Västtyskland i Lübeck. Förlorade med 2-0.
Publik 6.000. Fick skriva cirka 300 autografer.

2, Måndag 19/12-1983
Jag minns: Att vi hade ett möte i Lundby 19.15. Hämtade ut pengar hos Roland Söderberg. 5.000kr klockan 14.45. Åker dit med Lunkan.
Samhällskunskap Instuderingsfrågor får man reda på på sid 15-21+häftet vi fått.

3, Fredag 10/2-1984
Jag minns: Blohm 17 år! "Supa Ferre"
FE Prov-Deklaration

4, Onsdag 14/3-1984
Jag minns: SE Banken kl 15.00. Håkans kontor.
ANSTÄLLD!

5, Söndag 26/8-1984  
Jag minns: Att jag tog ut 100kr på bankomat. 

6, Torsdag 6/9-1984
Jag minns: Att vi i det svenska juniorlandslaget spelade 1-1 mot Sovjetunionen. Det spöregnade hela dagen. Trist.
Gav mig själv betyget 3 getingar. Bra spel offensivt, ganska svag i defensiven idag, bra spelare emot mig.

7, Torsdag 15/11-1984
Tog ut 2.000kr från Forward och satte in på Wermlandsbanken. Tog ut 100kr på lönekontot.
Köpte skiva. The Smiths.

8, Tisdag 1/1-1985
Jag minns: Att jag var på fotboll. Arsenal-Tottenham 1-2. Vilken match, jag stod bland Spursanhängare, vilken stämning, otroligt.
Har aldrig varit med om någonting sådant. Full som vanligt, börjar bli jobbigt, har sovit 3 timmar på två dygn.

9, Måndag 4/3-1985
Jag minns: Att det var en "Deppar dag!" Slut mellan Yvonne och mig. Vi grät i varandras armar. Jag älskar henne verkligen!!
Det är slut, tyvärr. Inget roligt alls.

10, Måndag 11/3-1985
Jag minns: Att jag hade uppkörning!! Jag klarade körkortet!!! Hur glad är jag? Hur glad som helst, Jopiii.
Spelade squash med jobbarkompisar, mycket roligt, mycket jobbigt.

11, Fredag 12/4-1985
Jag minns: Att vi var på Träningsläger. Avresa 08.00. Första matchen på gräs i år. Huskvarna Södra-BKF 0-5.
Jag gjorde en bra match. Ganska rolig dag. Bättre än mitt skitjobb i alla fall.

12, Onsdag 21/8-1985
Jag minns: Att jag var på stan efter jobbet. Träffade Thörna och Janne N, sen åkte vi och tittade på DM-finaler i Damfotboll och
efter det åkte vi till "Linkan" och fikade. Sen hem.

13, Lördag 11/1-1986
Jag minns: Att löptestet på 5km blev inställt. Var på Prisma och spanade lite, det fanns lite fint men tyvärr så är jag för blyg för att 
stöta på någon.

14, Fredag 7/2-1986
Jag minns: Att jag träffade Perran Selinder kl 16.30 på stan(Åhlens). På kvällen tittade vi på Video hos Cattis och Pernilla till cirka kl 02.00.
Efter det åkte Perran och jag runt och snackade lite i bilen.

15, Onsdag 26/3-1986
Jag minns: Att jag inte fick glömma att sola klockan 15.30. (JAG FICK REDA PÅ ATT JAG KOMMIT IN PÅ IDROTTSPLUTON I VÄXJÖ.
JIIPIII.) -Lön: 1.800kr, ungdomslön. Jag klippte mig, det blev bra! Lite kortare än vanligt bara.

16, Fredag/lördag 20/6-21/6-1986
Jag minns: Att jag var på Öland under midsommarhelgen. En underbart suverän helg med sol, bad, bärs och överhuvudtaget roligt och trevligt.
Vi var också ute och seglade. Perran Selinder, Nicklas Karlström och Billy Landsdowne.

17, Måndag 4/8-1986
Jag minns: Att Länslaget mötte Liverpool 1-3. Vi spelade väldigt bra, jag var väl inte så bra, blev rätt trött efter febern.
Efter matchen åkte vi till Lorry där det var "Värde!"

18, Tisdag 23/9-1986
Jag minns: Att det var en "Ointressant dag!" 

19, Torsdag 13/11-1986
Jag minns: Att vi denna dag gick igenom ett nytt vapen. KSP 58, tråkigt. På eftermiddagen så tränade jag styrka. På kvällen åkte Johnny Fedel och 
Ante Jankovic och jag och fikade på Piece of Cake. Vi åkte lite bil också. BMW. Mycket fin bil!!!!

20, Torsdag 8/1-1987
Jag minns: Att vi sov till klockan 11.30, sen åt vi lunch med Anders Grönhagen och lagledaren i GIF Sundsvall. Efter det kollade Nicke och jag staden, sen tränade vi.
Det gick bra. Kul!!! På kvällen var vi ute och käkade+fikade på en pub med Micke Brundin och hans tjej.

21, Måndag-onsdag 9-11/2-1987
Jag minns: Att jag fyllde 20 år den 10:e och att vi var på "Kostavecka" Vi har skjutit och sprängt plus kastat handgranater de här dagarna.
Värdelöst!!! Tråkigt!!! Hemresa den 11:e kl 17.30 från Kosta.

22, Fredag 8/5-1987
Jag minns: Att det var 8 dagar MUCK! På förmiddagen så fixade jag lite grejer, ärenden. Jag hälsade också på Vasaskolan. På eftermiddagen så tränade vi och på
kvällen så var det utgång på Strömpis. Jag tog lite öl och sprit. Fick bära hem Mia, hon fyllde 24 år och var kanonfull.(Hem till mig) Sen sov vi!

23, Tisdag 27/10-1987
Jag minns: Att vi reste till Bali och Singapore med BK Forward. Jobbig resa med många starter och landningar. Varmt och äckligt.

24, Torsdag 31/12-1987(Nyårsafton)
Jag minns: Att vi kom hem från London cirka kl 16.00 till Örebro. På kvällen var jag först hos Pontus, Janne var där också, vi dosade lite, sen gick vi på Contan.
Där var det trevligt. Pratade med många flickor. Jag gick med Annika hem till henne och sov där. GOTT NYTT ÅR EVERYONE!!!

25, Lördag 2/1-1988
Jag minns: Att jag var på stan på dagen, fikade på Ritz. Sen åkte jag hem och sprang 4km, efter det tittade jag på Tipsextra. Senare så åkte jag till Ritz igen, där
satt vi ett gäng ett tag innan vi åkte till Contan. Jag var på Contan till kl 01.30 då åkte jag hem och åt.

Foto: Pelle Blohm

Han red mot stormen som tornade upp sig i horisonten. Han red mot revolutionen och den nya fria republiken. Han red hårt och bestämt på egen hand. Utan truppförstärkning. Utan en väg tillbaka. Kvistar bröts och ramlade mot marken, stenar flög bakom hästens skobeskyddade hovar. Det regnade, mjuka droppar dalade ner mot hästens varma hud och slog upp i små rökmoln. Han skyddad inne i sin luva, våtavdunstande tyg över kroppen. Han satt tryggt och torr och såg in i det skumma eftermiddagsmörkret som var på väg att sänka sig över landet, staden, livet. Bakom stormen hade någon sagt att det skulle ljusna. Så han red och red. Hårt och skoningslöst mot det han trodde var rätt...

Men han var rädd. Många före honom hade gjort samma resa. Några hade lyckats. Andra hade kommit tillbaka från striden med blödande sår och mental härdsmälta. Ett lotteri. Något att chansa på när han inte längre såg vägen fram. En gång i tiden hade han gjort ett halvhjärtat försök. Han mindes filten han låg under på golvet i sitt hem. Skakad. Stukad. Förlorad. Förstörd. Fort på väg. Ingenstans. Mot ingenting. 

Nu var han bättre rustad. Det var vad han hade intalat sig. I tre år hade han bidat sin tid. Byggt upp lagret med styrka och tro. En beslutsamhet han beslutat sig för att ta med sig i sin sadelväska. Skulle han ta sig igenom stormen den här gången? Så klart, fnös han mot de tvivel som tidigare ägt honom. 
Hans ögon var mörka men mycket klara där han satt inne i sin luva. Blickan klar och riktad mot horisonten. Hästen frustade men hade fått order om full fart framåt. Den gillade det. Friheten i rörelsen och samma skarpa blick framåt mot stormen, mot revolutionen och den nya republiken...

Jag var tvungen att släcka ner all kontakt med yttervärlden. Det var onsdag morgon och jag hade kravlat mig upp vid halv sex tiden för att få resultatet av det amerikanska presidentvalet bekräftat. I en dröm hade jag hört en okänd countryartist på Hillary Clintons valvaka utropa sitt stöd till Donald Trump. Chock och förstämning. Jag visste redan när jag tryckte igång mobilen vad som hänt. 

Så jag släckte ner. Plockade fram Göran Tunströms självbiografiska roman Prästungen. En uppväxtskildring ifrån Värmland under 1940- och 1950-talen. Ett sätt att rensa hjärnan ifrån det överslag av information som strömmat in i mig de senaste veckorna. Jag är en nyfiken man som läser, lyssnar, tittar och samtalar om det som händer i vår värld rent generellt. Hela tiden men inte allt samtidigt. Politik, sport och kultur. Tidningar, TV, radio och sociala medier av alla de slag. Det är självvalt för att jag vill försöka förstå vår värld. Men jag förstår allt mindre. 

Jag läser att det är mediernas fel att en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist som Trump vinner det amerikanska valet. Jag läser att det är elitens fel att att en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist vinner det amerikanska valet. Jag läser att det är i ren protest som väljare röstar på en lögnare, rasist, mobbare, sexist, konspirationsterrorist och svaghetsnazist. Det finns säkert en hel del i USA som själva skulle ställa sig bakom de här epiteten. Men för er andra? Det är ni själva som valt att rösta på denna lögnare, rasist, mobbare, konspirationsterrorist och svaghetsnazist. Skyll inte på någon annan.

Sen finns dom som menar att om man inte har någonting och befinner sig längst ner på botten så röstar man på vad som helst för att få lite hopp. Som om man är empatilös och dum i huvudet bara för att man är fattig. USA:s val är förstås inte mitt val. USA är en demokrati så man röstar på vad man vill.


Men retoriken är den samma i alla länder där populismen växer. Även i Sverige. Det är etablissemangets fel. Nog för att det finns fog för att vara kritisk mot mycket i vår svåra samtid. Men skyll inte på andra när ni röstar för lögnare, rasister, mobbare, sexister, konspirationsterrorister och svaghetsnazister. Rösten är ert ansvar!