Rock ÂŽn roll heaven-or hell
Jag är glad, ledsen, tagen och fullständigt knockad efter att äntligen blivit omskakad av en rockplatta igen.
Det har varit väldigt mycket Townes Van Zandt, Emmylou Harris, Tom Waits och annat lågmält på slutet, jag har längtat efter nåt som skrammlar och sätter fart på systemet. Jag har längtat efter riktig brittisk rock ´n roll och jag har funnit det.
Glasvegas är ett Glasgowband som jag läst väldigt mycket gott om och som håller hela vägen in i mål.
Bandet har texter som är på riktigt, texter som verkligen betyder något och sångaren James Allen visar i varje bokstav, i varje ord att det är allvar och att livet dansar på den vassa eggen varje minut och att vardagen är svart och djävlig.
Låten Daddy´s gone är det starkaste jag hört på evigheter och jag fick tokångest av att höra den. Resten av låtarna dansar nästan på samma höga höjder. Fan vilken imponerande skiva. Det snackas om hype, hype brukar ofta vara överskattade brittiska slynglar med överdriven yta och attityd men usla låtar. Den här hypen vibrerar och lever upp till varje gott ord jag sett att den fått.
StÀng |
VÀrldens rÀddaste Pelle
Kom att tänka på den när jag på tåget ner till Göteborg i måndags läste Fredrik Virtanens text i aftonbladet om Olle Ljungström. Ljungström är aktuell då cd:n "Andra sjunger Olle Ljungström" är ute och att en dokumentär kommer att dyka upp i K-special senare i höst.
Olle Ljungström är en musikalisk hjälte.
Han är även bräcklig människa.
Så här skrev jag då, 2004, i en hyllning till honom:
"Längtan, avstånd, otrygghet.
Det är saker som kräver tröst, tankar att klamra sig fast vid, ett fumlande efter ett ankare som vet vägen till sin hemmahamn. Att på andra sidan jordklotet kastas in i något som man inte vet någonting alls om är till en början otäckt, flyktkänslor flyter upp till ytan och i hjärnans filosofirum står man redan med flygbiljetten i handen och vill hem.
Det var så jag kände det efter tre veckor på det monotona fotbollslägret i Kunming, Kina inför min säsong i den professionella kinesiska ligan för snart tio år sedan. Jag vantrivdes, ville hem till föräldrar, syskon och vänner men framförallt saknade jag min flickvän. Att människor blir sjuka av längtan det vet jag, men det var en konstig känsla att själv hamna där. Avskuren från all kommunikation förutom via penna och papper kände jag mig som världens ensammaste man, en man som sög in trygghet via reklamskyltar från Ericsson och SAS-hotellfoajéer.
Några månader senare grät jag när en japansk tevekanal sände midsommarfirande från Rättvik rakt in i lägenhetshotellets sovrum. Så hånfullt, en japansk tevekanal som sände det svenskaste man kan tänka sig rakt in i hjärtat på mig där jag satt i ett hotellrum i Dalian och försökte läka såren efter en maginfektion som gett mig 41,2 grader i feber och ett medvetslöst tillstånd. Då ville jag hem, men jag kunde inte åka, stoltheten förbjöd mig, tänkte inte bli någon som tog den lätta vägen ut. Men sårbar var jag, kände mig rädd innerst inne men stålsatte mig utåt, jag skulle vara stark.
Det var vid tillfällen som ovan som "Världens räddaste man" räddade mig i mina grubblerier. Ja, han har kallat sig så, artisten och sångaren Olle Ljungström. Denne bräcklige man som alltid vågar visa brister och tillkortakommanden.
Hans skiva "Tack" snurrade ständigt i min cd-spelare, ur högtalarna forsade underbar Olle-lyrik. Låtar som Hjärta, Lust & Smärta, Som Du, Sången Är Till Dig och Vad Händer Med Oss kröp in under skinnet och in i blodomloppet som började bubbla av vällust.
"När du sover och jag läser, dina drömmar dit du reser.
Och jag känner att jag reser med.
När du vaknat av mina kyssar, allt jag saknat, ligger kvar"
En textrad som ensam på ett hotellrum i främmande land betydde både kraft och svaghet.
Olle Ljungström blev på något sätt en hjälte.
I gruppen Reeperbahn var han under några år kung men som soloartist växte han ut till en glädje trots en till synes deprimerande vardagsrealismen i texterna.
Ett svart djup är inristat i hans själ.
Jag har sedan äventyret i österland fortsatt att köpa hans musik, mest för texterna och hans säregna röst, som inte alltid är klockren men som andas samma skärhet som hans väsen.
Men jag hade aldrig sett Ljungström live.
Så det var av den anledningen som fem grabbar i onsdagskväll strålade samman i Stockholms innerstad.
Två pensionerade fotbollspelare, en före detta musikjournalist, en bildredaktör och en trummis som i ungdomen var medlem i det legendariska synthbandet Lustans Lakejer.
Vi träffades på restaurangen Nalen på Regeringsgatan. Vi åt lite mat, drack några öl och snackade bort tid.
Sedan smög vi runt hörnet och ner på David Bagares gata, ner för den branta backen och in på den lilla klubben Stacken.
Där stod han äntligen, min tröst, sippande på ett glas mörkrostat kaffe. Eller egentligen satt han mest.
För konserten var en akustisk variant, avskalad, nedtonad med enbart en gitarr, en enmansrytmsektion förutom Olles spröda men ändå så starka röst. Han såg så liten och rädd ut på scen, nervös, ville ta en så liten plats som möjligt.
Han såg skygg ut. Olle sa att han var trist och tyckte att vi skulle ha det riktigt tråkigt, kräva elva spänn tillbaka per missad textrad. Men allt detta är bara en yta. en fasad utan färg. För på riktigt lös det om honom, trots att han verkade förvirrad och snackade i oregelbundna gåtor.
Hela konserten kändes illa repeterad, lite hafsig. Konstigt nog var de det som gjorde föreställningen levande och stark.
Det kändes som att bandet satt i vardagsrummet och lirade för polarna. Heinz Liljedahl på gitarren, Caroline af Ugglas som gästsångerska tillsammans med Anna Stadling.
Det blev en underbar kväll, närheten gjorde att orden från Olle Ljungström slog till som en bultpistol, jag drogs in i scensljusets sken, allt runtomkring försvann och jag återupplevde kraften från de mörka dagarna i mittens rike.
Jag blev lycklig igen.
Efteråt fick jag hälsa på min hjälte, han verkade trevlig, hade mycket skägg som det visst kliade i.
Ville gärna tala om vad hans låtar betytt för mig men som ett fån stod jag där och stampade med foten i golvet som en liten blyg pojke. Jag stod där som väldens räddaste man ihop med världens räddaste man."
Dagar av manodeppressivt höstvÀder
I morse när jag gick upp " It was raining worse then anything that I have ever seen" för att kopiera Shane McGowan i låten The Boys From The County Hell. Det har varit några dagar av manodeppressivt väder.
I fredags när jag var ute på sista dogrundan var det stjärnklart, de nedfallna löven hade tagit över gångbanorna i villaområdet. Som en terrakottafärgad vägg i Rom.
Dimman hängde nonchalant i små tuffa gäng någon meter ovanför asfalten.
Jag såg höga hattar, Jack the Ripper, i smala gränder i Londons East End.
Det var tyst och kusligt.
Några timmar innan hade Emmylou Harris smörjt oktobermelankolin via hennes vemodiga låtar på senaste CD:n "All I intended to be". Till och med omslaget går hand i hand med senhöstens kala trädgrenar och gråa naturkuliss. Jag gillade inte skivan direkt men nu efter ett antal lyssningar har låtarna sjunkit in. "Red Dirt Girl fastnade direkt fast ljudbilden i grunden är likadan.
Har gått hela dagen och väntat på att den inre ron ska infinna sig så att jag kan fortsätta med "En jakt på livet". Jag skriver bäst på hösten och vintern. Mörkret, kylan och bisterheten i kinden lockar fram min melankoli och det är ur den som skrivglädjen huggs ut. Men solen som sprack upp någon timma efter lunch gjorde sinnet allt för ljust och det dåliga samvetet för dammhögarna i hörnen pockade på uppmärksamhet. Dammsugarn åkte fram för att fara runt i någon timma över 250 kvadratmeter. Öppnade en ny Maasdamerost som belöning, med stora hål i, och skar av en imponerande bit som jag tuggade i mig. Fixade till en kopp kaffe och satte mig för att analysera IFK Göteborg och Hammarby inför morgondagens match på ett troligen öde Ullevi. Det blir nog en whiskey ikväll, kanske en kaffe till, lite glass och bara slappa i soffan med otvättat söndagshår och skägg.
Jag är inte van med lediga söndagar, lediga helger, men om det är så här det ska bli framöver så är det inte helt oävet.
Bara en sån sak som att umgås med sambon under former där inte jag är stendöd, vilket gäller tidiga mornar, eller på kvällarna där hon är det. Lediga helger betyder synkronisering av vår tid, det betyder att man kan ströva omkring på stan och hälsa på folk, handla lite kläder, köpa en hyllad dvd som blev en besvikelse och käka en fantasiskt god varm macka gjord av Ali på Rosalis vid Järntorget. En tomat, mozzarella och pesto-macka från himlen. En specialare utanför menyn, jo jag har sådana friheter där, och en kaffe latte istället för min vanliga vansinniga kaffekick via en dubbel espresso med vanligt kaffe påfyllt upp till ett halvt latteglas.
Jag tror min själ att det har varit en rätt skön helg, trots allt...
Wish me Luck!
Jag sov dåligt i natt.
Började tänka samtidigt som jag släckte lampan. Å tänka är inte bra när man ska sova.
Står återigen "at the crossroad" och blickar ut över öppna landskap.
Långa dammande grusvägar som leder bort mot något som jag ännu inte vet någonting om.
Det är länge sedan jag senast stod där med förvirrade tankar om en osäker framtid för en pensionerad och skadeskjuten fotbollsspelare. Det var höst i Göteborg, jag hade vandrat av ett söndersprunget och lerigt Ruddalen i min sista elitmatch i karriären. Ett tjugominuters inhopp som noterades av några hundra åskådare som kurade under taket på ena sidan av planen. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra från denna dag och framåt genom livet. Det fanns inte mycket att luta sig tillbaka på, marken skakade. En nioårig grundskola och sponsrade barmhärtighetsplatser på de mest märkliga arbetsplatser genom åren hade knappast gett mig den tyngd i en civil karriär utanför familjen som krävdes.
Jag var ute och vandrade på en mycket smal stig ner mot mörka dalar dit solen sällan når.
Domaren hade börjat räkna ner mot knock out men hejdade sig på åtta.
För någonstans långt därute till havs kom ett skepp emot mig, med färgglada segel och något som kallades PPV, eller pay per view, i bagaget. Com Hem började sända allsvenska matcher i sitt utbud, varje match i varje omgång skulle sändas och det behövdes kommentatorer och bisittare. Ungefär samtidigt fick jag erbjudande om att börja skriva krönikor för tidningen Svensk Fotboll och något senare den numer nedlagda morgontidningen Örebro Kuriren.
Detta var perfekt och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen att börja jobba som frilansjournalist. Det var min gratischans i livet och jag tog mig an uppgiften men den seriositet som hela min person vibrerar av. Jag ville slå mig in i mediavärlden, jag ville vara bra och inte se det som något hobbyprojekt vid sidan av ett "riktigt" jobb.
Det var därför jag under mina tre första år gjorde mellan fyrtio och femtio allsvenska matcher varje säsong. Jag ville lära mig, jag ville bli jävligt bra och arbetade hårt. Var den bisittare/expert som varje år jobbade på flest matcher.
Jag skrev krönikor för brinnande livet och fick fler uppdrag för varje år tills jag någonstans innan sommarens fotbolls-EM stod på någon sorts topp med mer, fler prestigefyllda uppdrag än någonsin tidigare. Jag trodde att jag var där för att stanna. Men jag visste inte att den där smala stigen ner emot orons mörka skog lurade bakom den där toppen.
Men som den där klyschan brukar säga: Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag har nu enbart fyra sändningar kvar för Canal Plus, den tredje november är det slut och vinterns planeringskalender står tom och övergiven. Det känns förstås inte okej och vad är egentligen bra med det?
Tja, det är en fråga om perspektiv förstås. Men vissa människor behöver få en eldgaffel i baken för att komma loss med nya projekt. Jag jobbar gärna vidare med TV, kanske gör jag också det igen snabbare än jag själv tror. Kanske gör jag det inte. Hur som helst så har jag i vilket fall som helst den där eldgaffeln där bak å jag måste få bort den, det gör ont.
Det innebär att jag från och med idag kommer att ändra fokus på mitt liv.
I åtta år har jag kämpat som en galning för att slå mig in i mediaeliten för att kunna överleva året runt på tevejobb och skrivande. På ytan kan det se ut som att jag lyckats mer än väl men i realiteten står jag fortfarande utanför fönstret och tittar in på festmåltiden.
Det är mitt livs historia. Att vara med men ändå inte.
Jag är som den där ständige inhopparen som drömmer om att bli ordinarie men som tränaren ständigt försöker övertyga om att din tid kommer, ha tålamod. Men tålamodet är slut.
Så nu inleds operation färdigställ och avsluta.
Jag har fem kapitel kvar på den sista makeovern på min delvis självbiografiska roman "En jakt på livet".
Den ska jag ge ut på något sätt men sedan får det vara nog med författardrömmarna.
Det kommer ändå aldrig att hända.
Om Nerikes Allehanda vill så kommer jag säkert att fortsätta skriva mina krönikor där men mitt jagande efter ett större erkännande och fler uppdrag är över.
Det kommer ändå aldrig att hända.
Åtta års kamp räcker.
Har jag inte haft vad som krävs fram till nu så lär det inte förändras om ett år, om två år eller om fem år.
Jag tycker ju att jag är bra men det betyder naturligtvis ingenting alls i detta sammanhang.
Men bloggen blir kvar.
Å mina fyra tevejobb ska genomföras med största koncentration och arbetslust.
Därefter ska jag satsa på saker där jag kan påverka min egen framtid.
Till exempel på mitt(och två kollegors) relativt nya företag som jobbar med idrottare på väg in i eller på väg ut ifrån sina karriärer. Livsvägledning och coachning för att sätta namn på det men som innehållar många lager av djup.
Mina första föreläsningar är inbokade. Det kommer jag också att satsa hårt på. Det hänger även ihop med ovanstående.
Det blir förhoppningsvis även en del jobb inom olika events, ett samarbete är redan klart.
Sedan har jag ett ännu hemligt projekt på gång. Ingenting är klart men går jag in i det så är det någonting helt annat än vad jag tidigare gjort. Så lockande, så spännande. Men tufft.
Så jag sover dåligt just nu.
Det finns så mycket att tänka på, så mycket planering och hårt arbete som väntar.
Wish me luck!
GrĂŒss gut my as!
Det var då kollegan ifrån Radiosporten ringde och meddelade mig om en liten feting i nyllet.
Med en hälsning om Grüss gut aus the motherfucking främlingsfientliga landet Österreich sände han iväg en retroaktiv bötessedel ifrån det för länge sedan avslutade EM-slutspelet i fotboll.
Grüss gut my as.
En feting på över tvåtusen spänn för en fortkörning mitt i natten är vad de satarna ska ha efter snart fem månaders byråkrati. Jag var säker på att faran var över men blir nu orolig för att fler obehagliga överraskningar ska ligga i pipelinen. Den här lappen kom natten efter premiärmatchen i Basel då jag glömde min väska med allt vad jag ägde och hade på en vägkrog på gränsen mellan Österrike och Schweiz. I panik trampade jag gasen i botten ifrån Seefeldt flera timmar bort för att eventuellt kunna undgå undergång och hastig död. Med rödsprängda ögon och ångestmage gasade jag genom tunnel efter tunnel efter tunnel å någonstans där fanns troligen en kamera, som i maskinell kyla helt utan medkänsla för min panik över en borttappad väska med allt jag ägde, fotade bilens regnummer.
Å nu kommer alltså böteslappen.
Allt är Jörg Haiders fel...
Men, men.
Visst lyser solen och visst är det en underbar höstdag där löven gnistrar i sina röda och gula nyanser.
Jag borde vara glad.
Men det är något som far runt i kroppen och irriterar, skaver och gnager.
Kanske är jag bara trött efter den där svängen i lördags då jag följde i mina egna gamla spår för två veckor sedan.
Stockholm, Köpenhamn, Manchester, Liverpool, Manchester, Frankfurt, Stockholm.
Rock´n Roll resande på något vis.
Å så vaknar man upp på Sky city och käkar frukost på balkongen vid hotellet och blickar ut över panoramarutorna.
Thai air står som vanligt vid ena gaten med sitt Jumbojet, lite längre bort en liten tanig sak ifrån Czech airlines och på motsatta gatetarmen ett gäng blåvita SAS-plan på rad.
Det var ingen bra match mellan Everton och Liverpool i lördags. Men Liverpool var bättre utan att imponera.
Skillnaden är enkel, Pool har världsspelare i sitt lag å sånna avgör matcher när inte allt stämmer i övrigt.
Inne på Goodison Park var personalen mycket vänlig, precis som på Anfield, kanske är det en Liverpool-grej. har aldrig besökt stan som turist så det är svårt för mig att säga men på fotbollsarenorna runt Stanley Park är i alla fall ett ställe att vara om man vill träffa snackpåsar med glimt i blick.
Däremot var själva arenan ingen adrenalinkick, veckad plåt, betong och gamla trästolar, trångt och skitigt. Skräp på gatorna, stora sopcontainrar som skymde sikten mot arenan, murar å tunga blå metalldörrar och spelares och ledares lyxbilar bredvid. Men vi satt jäkligt bra där vi kommenterade matchen ifrån, planen var lika bra som alltid i England och stämningen innan och under match var härlig. Inte så mycket sånger, mer vrål och individuell frustration över domaren och det egna lagets spel. Men en rejäl ljudmatta var det.
Efteråt i en lika trång spelargång som på Anfield, då NH-Geeraaard väntade på ett intervjuoffer, stod jag och hängde mot den kala väggen. TV-folk från Sky, BBC, Frankrike, Holland, Norge och Danmark sprang omkring för att få ihop ett bra dagsverke. Den forne Arsenal-skyttekungen, Alan Smith, stod med block och penna, Alan Stubbs stod mitt emot mig med fru och barn. Han såg snäll ut när han hade kostym istället för fotbollsdress. Benitez och Moyes sprang stressade förbi för att göra intervjuer, sedan vandrade hela Liverpools lag förbi för att ta sig ut på planen och jogga ner och strecha.
Jamie Carragher i spetsen av följet, Gerrard, Kuyt, Keane, Torres, Skrtel, Alonso och resten av gänget, Sami Hyypiä ledde sitt eget gäng av reserver som fick träna extra efter matchen. Dom såg inte så glada ut.
Evertonspelarna lyste däremot med sin frånvaro, endast nyförvärvet Fellaini ifrån Belgien irrade omkring i spelargången, och Arteta med donna i mörkt långt hår gled förbi.
Jag har skrivit det förut, men som gammal spelare är det märkligt hur vardagligt allt blir när man får ta sig ner i spelargångar och omklädningsrum. De som ute på planen inför tevekameror springer omkring som superstars inför många miljoner tittare ter sig där nere i gångarna som the boy next door.
Jag skulle knappt känna igen någon av dom utan fotbollsdressen.
Men det säger kanske mer om mig egentligen.
Ăppna fönster, vĂ€dra ut och slĂ€pp in ljuset.
Han berättade att han befunnit sig i Italien under en lång tid och inte läst svenska tidningar eller sett svensk TV.
Han har gjort det för att distansera sig från Sverige för att kunna berätta bättre storys, enligt honom själv.
Peter har inte velat ha någon koll på vilka kändisar som är heta, vilka teveserier eller såpor som gäller, han har velat ta steget ut ur mediabruset och börja om på nytt.
Jag tror att det är något som fler borde göra om man har möjlighet till det.
Då inser man hur liten den lilla ankdammen är.
Vad lite det betyder vad mediaeliten egentligen tycker och tänker om saker.
Hur flyktiga personer och händelser är om man inte bryr sig så mycket om det.
Man inser också hur litet vårt land är och va betydelselöst mycket av det som händer i Sverige är.
Det kan vara bra att "open your eyes and see the bigger picture"
Jag lärde mig mycket av att bo utomlands under några år. Framförallt året i Kina var en orgie i livsvisdom.
Det var under en tid då en dator inte var varje mans egendom, det gick inte att se teve eller lyssna på radio via datorn, att skicka mail var en sak för företag och inte privatpersoner, mobilnät hade precis börjat byggas, Skype fanns inte ens på idéstadiet och inte gratis telefonsamtal heller.
För att hålla kontakten med de där hemma fick man faxa eller ringa korta femminuters samtal till familjen.
Man kände sig ofta väldigt ensam och utlämnad.
Man var avskärmad.
Det var 1996.
Men man lärde sig också hur obetydligt mycket av det man hade sett som oumbärligt var när man befann sig på andra sidan jorden. Jag insåg hur manipulerade vi är när det handlar om nyhetsflöde, politik och populärkultur.
Allt vi får matat in i våra kommunikationskanaler kommer ifrån USA och det vi kallar västvärlden.
Och visst hade jag CNN och BBC på hotellrummet, men jag hade även flera asiatiska mastodontkanaler.
Skillnaden mellan de båda sidorna om hur man skildrar världen var chockerande.
Tro fan att så kallat vanligt folk aldrig kan sätta sig in i världshändelserna på ett objektivt sett då man här i Sverige alltid blir hjärntvättad av den ena sidan.
Likadant är det i Sverige där det som händer i Stockholm alltid anses som så viktigt och värt att spegla i varenda tidning, magasin och teveprogram. Alltid samma människor som syns, samma personer som rullar runt i olika medier och dessutom regnar det pseudohändelser som man kan få för sig att dom verkligen är intressanta för hela det svenska folket.
Jag har själv dragits med i det här och läser och tittar fast det ofta suger.
Dessutom deltar jag ju till viss del.
På slutet har jag dock märkt att när man besöker städer som Göteborg eller Malmö så skiter faktiskt rätt många i vad som händer i det som stavas 08-området.
Vad jag nu vill säga med det här vet jag inte riktigt.
Kanske bara det att det är viktigt att ställa sig utanför ibland och titta in.
Kanske bara det att det kan vara bra att se bortom det som vi hela tiden blir matade med för att inse att det finns en annan värld om man bara orkar bry sig.
Öppna fönster, vädra ut och släpp in ljuset.
Rally pÄ FinspÄngsvÀgen
Det känns som att åka iväg till en begravning.
Endast ett mirakel kan rädda hemmalaget från att sjunka ner i anonymiteten igen och bortalaget har verkligen varit helt lost efter EM. Storklubben med ekonomiska muskler som alltid ska vinna guld. Men som sällan har täckning rent sportsligt för att lyckas, å så skakar allt in i en kris som inte skulle behöva vara det om det sportsliga målet var realistiskt.
Nåväl, vägen till Norrköping är en en usel väg som jag åkt så många gånger att jag nästan kan åka den med förbundna ögon. Framförallt den slingriga Finspångsvägen som är ett par mil kortare än den över Katrineholm men som tar ungefär lika lång tid att köra. Eller gjorde. Efter ombyggnaden av vägen mellan Finspång och Norrköping tjänar man in en massa tid då den vackra men tidsödande vägen genom Svärtinge, där utsikten över sjön Glan och pappersmassafabriken i Skärblacka på andra sidan sjön, vissa dagar är rent magisk. Andra dagar kan den vara kall, ful och ångestframkallande.
Det fanns en tid då min gula sponsrade Toyota Celica med namnet stort på dörrarna susade fram och tillbaka i skogarna mellan Örebro och Norrköping. Det var rally av värsta sort och en tid då inga snutar eller kameror brydde sig om skogsvägar. Pålsboda, Svennevad, Hjortkvarn, Ljusfallshammar, Hällestad, Sonstorp å så Finspång.
Jag kan dom alla, vet varje kurva, varje avtagsväg, varje raksträcka för att kunna susa om de förhatliga långtradarna som täpper till sikt och bilkörningens avslappnande njutning.
Det var under mina första två år i IFK Norrköpings tröja som Celican glödde som allra mest.
Det fanns inte mycket som jag saknade i min hemstad just då.
Familjen förstås.
Annars var det lördagarna på rockklubben Ritz vid Stortorget som drog.
Under mitt första år i Norrköping så åkte jag så ofta jag kunde för att kunna hänga i baren tillsammans med en brokig samling rockare, fotbollspelare, krogfolk, rikemanssöner och tillfälliga återvändare som jag själv.
Ritz är ett legendariskt ställe som alla nostalgijunkies i min generation fortfarande tjatar om när Örebros nöjesliv kommer på fråga. Varför finns inget sådant ställe längre suckas det...
Tja kanske för att inga går ut längre nu när familjer bildats och åldern talar om att krogen kanske inte är det roligaste stället att umgås på. För juniorerna i stan bubblar nöjeslivet om jag förstår vibbarna rätt, olika klubbar kommer och går.
Hos dom finns ingen saknad över platsen där Ritz fanns.
Numer äter man dansk biff i den avlånga lokalen som har haft dålig karma ända sedan nedläggningen av Ritz.
Allt går i KK där, det sägs att även dansken skakar.
Pubdöden i England-En europeisk trend?
I slutet av augusti hade Dagens Industri en stor artikel om de brittiska pubarnas massdöd.
Rökförbud men kanske framförallt kraftigt höjda skatter på öl har gjort att britterna flyr de anrika inrättningarna för att istället inhandla billig kampanjöl i livsmedelsbutikerna. En hel kultur håller på att gå förlorad, samvaro och gemenskap håller på att ramla över i traditionell svensk vi-sitter-väl-hemma-för-oss-själva och dricker öl ihop med teveapparaten.
Jag vet inte, men jag har en känsla av att det håller på att bli så här över hela Europa. Livet som levts på små familjeägda restauranger, caféer, pubar och barer är kraftigt hotat av likriktade och byråkratiserade EU-beslut. Allt ska regleras in i minsta detalj, allt ska se likadant ut. Globaliserade affärskedjor och franchiseingföretag väller in och tar över utrymmet för de små unika som står för intimitet och själ. Man behöver inte åka någonstans i Europa (eller världen) för allt ser snart exakt likadant ut, i alla fall citykärnorna. Att resa kommer vara meningslöst i framtiden.
Priser och skatter på mat och dryck går upp.
Människor stannar hemma och samhället blir kallt.
Det ironiska är att vi här uppe i kalla nord så länge strävat efter värme och socialt kontinentalt liv på restauranger och barer.
Men vi har samtidigt behållit delar av vårt introverta beteende och framförallt super både på lokal och i hemmet.
Kan det vara så att samtidigt som vi i Sverige vill vara internationella och leva våra liv utanför våra hem så kryper stora delar av Europa in i sina hem för att leva där för att de inte längre har råd att gå ut.
Vi lever i en själlös tid.
Rocky Rockar
Var ändå uppe i ottan(nåja) och skjutsade damen till jobbet.
Då blir man ju lätt lite seg...
Garvade stort även denna morgon åt serierutorna längst bak i DN.
Ja, mest åt Rocky då. Även Nemi är skoj.
Brukar även gilla Pondus(tror jag att den serien heter) som väl är på helger om jag inte snurrar till dagarna.
Har mer och mer börjat uppskatta de där serierutorna igen. Kanske börjar barnet i mig komma tillbaka igen, det sägs ju att det gör det ju äldre man blir. Man föds som ett barn och man dör som ett barn.
Det fanns en tid i mitt liv då föräldrarna bedrev kioskverksamhet runt om i Örebro.
Framförallt gatuköket Fyrkanten vid idrottsplatsen Trängens IP på väster i stan.
Då var jag kung på serietidningar.
Jag läste allt jag kom över och älskade det. Jag satt därinne i kiosken och mulade in smågodis, sötdricka, vårrullar och stora hamburgertallrikar. Samtidigt var näsan nerplöjd i någon serietidningsvärld.
Jag var ett intellektuellt barn som ni förstår.
Det spelade liksom ingen roll vad det var, jag läste allt, förutom Agent X9 då.
Den var svartvit och trist seriös.
Kalle Anka, Fantomen, 91:an, Buster, Knasen och en hel massa tidningar till, jag läste ta mig fan även Gnuttarna.
Det var de officiella tidningarna. Sedan läste jag annat också. jag blev en mästare på smuggla undan material som numer står gömda på den översta hyllan i butikerna. FIB-aktuellt, Lektyr, Aktuell Rapport, Hustler och tidningar som hette som serietidningar men innhöll en aning grövre prylar, typ Piff eller om det var Puff.
Kan nog säga att jag under en period hade västra Örebros största samling med så kallade herrtidningar.
Jag hade många goda vänner under de åren.
Allt jag lärt mig om sex och samlevnad kommer ifrån de där tidningarna.
Ahh, oj då, eller, jag menar...
Jag fick en skev sexsyn som ung tonåring.
Eller också fick jag nog.
Sedan många år varken köper eller läser jag dessa tidningar. Gjorde till och med en grej av att inte köpa mildare tidningar som Slitz eller Café. I fotbollslagsbussar cirkulerade alltid den här typen av tidningar med en massa hö,hö,hö-skratt som efterföljande effekt. Nu säger folk att Café inte längre visar unga babes i underkläder och brösten blottade, men jag vet inte själv. Det är många år sedan jag slog upp en sån här tidning. Jag är ingen moralpredikant men jag tycker det är onödigt att utsätta sig om man inte behöver. Det är precis som med skvallertidningar, dokusåpor eller annat skit på TV, visst kan man fastna i gyttjan för att det låga och trashiga på något sätt är lockande precis som en trafikolycka är det.
Men om man inte har det framför sig så saknar man det inte.
Åtminstone så gör inte jag det i alla fall.
Oj, lång utläggning om detta blev det fast det var serietidningarna jag var ute efter.
Efter många års bildningskomplex och en vilja att kunna ses som en aning smart och intellektuell så har jag vågat uppskatta serierna igen. Har förstått att det nästan är lite inne och kanske är det därför jag omedvetet har dragits mot det.
Det dräller ju av kompetenta serietidningstecknare, eller vad dom kallas. Under många år har jag nästan bara läst böcker, gärna tunga och svåra men jag tror att mina komplex börjar försvinna en aning.
I dag är det okej för mig att läsa en serietidning igen.
Resa genom ensamheten
Började läsa den redan när den kom ut men fastnade fullständigt efter cirka åttio sidor.
Texten gav mig ingenting trots att han skrev om gator och platser i Norrköping som jag själv fått ta del av under mina fyra år i staden i början av 90-talet. Det var torrt, trist och skrivet på ett för mig jobbigt och orytmiskt sätt.
Men nu har jag börjat läst igen och helt plötsligt så har jag stor behållning av bokens innehåll, helt plötsligt finner jag hans korta blogginlägg intressanta och att följa de olika skivornas skapandeprocesser är riktigt kul.
Eldkvarns resa är verkligen som en av Pluras kokaintrippar, upp och ner. För varje sida jag vänder blir jag mer och mer intresserad av vad mannen ska avslöja härnäst.
Läsande är märkligt ibland, som så mycket annat handlar det om tajming. Man måste vara redo, mentalt inställd just för den här typen av litteratur, annars går det inte. Jag plöjde två andra böcker innan jag kom tillbaka till någonting som inte alls hade förändrats. Det var bara jag som hade förändrats. Nu tar jag nog Plura i handen och vandrar med honom ända till den svarta bloggens slut.
En kul sak i boken(kanske inte för Plura i och för sig) är hans "black out" under 80-talet.
Han kommer nästan inte ihåg någonting av vad som hände under hans värsta drogår. Kanske förtränger han minnena för att de är för smärtsamma, kanske väljer han att inte komma ihåg.
Men det intressanta är att hur borta de där minnena än är så har han nästan alltid glasklara minnen av måltiderna.
In i detalj kan han räkna upp maträtternas olika beståndsdelar, vart han åt dom, och vad som fanns i glasen.
Det får mig att tänka på filmen Black Jack där Reine Brynolfssons karaktär Robert ständigt är packad och gör bort sig under helgernas dansbandskvällar. Bland annat tänder han ju eld på Julbocken i Gävle.
Men dagen efter kommer han inte ihåg någonting, säger han.
"Det är halt blankt, borta! Kommer inte ihåg någonting."
Förutom att någon lånat pengar av honom då...
Så känns det lite med Plura. Han vill inte komma ihåg.
Kanske är de där åren allt för smärtsamma för att släppas fram.
Även om maten var god.
Pelle Blohm
– Chefredaktör Tidningen Marknad Örebro och Örebro Läns Tidning.
– Har startat föreningen Panhorama som jobbar med demokrati- och samhällsfrågor. Jobbar just nu med med Samhällskontraktet 2,0.
En podd kommer att dra igång i höst/vinter.
– Driver även det egna företaget Shane Media & Kommunikation AB.
– Frilansskribent. Krönikör. Copywriter.
– Föreläsare.
Författare:
– Släppte romanen From Bangor With Love i maj 2023.
– Släppte boken och självbiografin "Blohm står när dom andra faller" i juli 2017.
– Släppte foto- och poesiboken Under Radarn 2019.
I övrigt en jäkla fin kille...
Tidigare inlÀgg