Ibland förstår jag bara inte.
Jag har aldrig lyssnat på Coldplay men inser att det är rätt många andra som gör det.
Satt häromkvällen och såg på en så kallad BBC-dokumentär om gruppen och där sa dom att flera av deras låtar slagit köprekord på bland annat I-tunes. Bandet säljer ut stora arenor och hyllas som det nya U2.
Å jag fattar ingenting.
I dokumentären spelades låtar ifrån de första stapplande TV-stegen fram till dagens datum.
Flera av dom har blivit världshits, om jag fattat den saken rätt.
I övrigt fattat jag som sagt ingenting.
Varje låt lät exakt likadan, var lika monoton och menlös.
Låtarna kändes som tio minuter långa, allihopa, och ändrade aldrig tempo.
Men sångaren gick upp i falsett då och då för att få lite känsla i den där monotona lunken.
Å satte små lustiga färglappar på mickstativet, händerna och någon rock eller jacka.
Basisten måste ha somnat under låtarna eftersom han knappt behövde tänka men trummisens knackande kändes ändå en smula originellt i mina öron. Men det betyder ingenting. Programmet var en uppvisning i låtar from hell.

Vad är storheten med detta band?
Kan någon tala om det för mig så är ni snälla.
Jag skulle verkligen vilja veta det.
Brukar kunna inse vad som lockar även med band jag inte själv gillar men detta...
Pointless!

Plötsligt står man där igen på cykelbanan i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar lugnt i det höga gräset och sniffar in sina dofter.
Mörkret har åter tagit över utrymmet ifrån sommarens ljusa nätter och jag undrar om jag bara sovit och drömt de senaste dagarna.
För var jag inte nyss i London på fotboll ihop med Leif(mannen som tidigare kallades mr Sportrot)?
Visst gick vi på ett British Airways plan i fredags kväll och slogs av att det var så stort.
Trodde ett tag att vi skulle till Singapore men en vänligt flygvärdinna försäkrade oss om att så inte var fallet.
Heathrow sa hon!
Så vi flög dit och bjöds på mackor och dryck innan vi landade på den fräscha terminal 5 och tog Heathrow Express in till Paddington Station där Hilton hotellet som vi alltid bor på ligger.
Slängde in kostymen och den lilla axelväskan på rummet innan Leif och jag mötte upp norske kollegan mr Kongsberg.
Vi smög iväg nått kvarter till en liten lokalt populär kinesrestaurang som hette Peking-Seol.
Käkade biff med springonion och "dä tjåå fää", eller stekt ris med ägg i på svenska.
Satt där en stund med en Tsingtao och delade med oss av Premier League information inför premiären som skulle gå av stapeln dagen därpå. Mr Kongsberg är grym på PL, precis som de flesta norrmän som är sjukligt "glada" i brittisk fotboll.
Sedan gick vi tillbaka till hotellet och våra rum, jag blandade till en kopp pulverkaffe och la mig och läste.


Leif och jag käkade en "billig" 20 punds-frukost på morgonen, läste engelska tidningar som Leif plikttroget(jag beordrade honom) varit ute och köpt. Stora reportage och intervjuer om Carlo Ancelotti och Chelsea samt en hel del om Manchester City.
Vi hade lite bråttom men jag skulle fan ha valuta för pengarna så jag käkade en full brittisk buffé med scrambled egg, korv, bacon och vita bönor, sedan lite havregrynsgröt innan omeletten landade på bordet. Avslutade med en yoghurt och fyra glas kolsyrat vatten. Tänkte köpa kaffe på Starbucks men hann inte utan efter ett snabbt ombyte och nedpackning blev det taxi till Stamford Bridge och mötet Chelsea-Hull vilket blev en trög historia med ett extatiskt slut i och med Dogbas avgörande mål i sista minuten. Leif och jag var med i bild bra mycket mer än vad som är vanligt och C+-studion i Stockholm körde mastodontpass med tre matcher efter varandra. De garvade glatt åt Leif och min liverapport utanför stadion där Leif fullt medvetet lämnade över en analysfråga till mig samtidigt som en hel jävla mässingsorgester vandrade förbi på en halv meters avstånd. Stor humor och bra live-TV. Svårt bara att säga nått klokt när fem personer står och asgarvar utanför bild men mitt framför mig. Jag tror att Leif kommer att få tillbaka det där nån gång...



Direkt efter matchen drog vi till förbokad taxi ett par kvarter från arenan, jogga, jogga i värmen ihop med 41.000 åskådare.
Stress till Heahrow och den sunkiga terminal 3 där vi redan var incheckade och in i avgångshallen där jag bjöd Leif på en blåbärsmuffin och en Caffe Latte. Ville gärna vara snäll mot honom då han tyckte att frukosten på Hilton blev lite dyr. Det sista av Latten svepte jag vid gaten innan vi steg in till en helt annan värld än British Airways. Nu var det inte längre Singapore som gällde utan Uzbekistan. Att SAS går tungt förvånar ingen som flyger ofta. Men flygvärdinnorna var nice på denna flight trots det pinsamma att dom är tvingade att ta betalt för pover mat och dryck trots fullbetalning av flygbiljetter. Mellanlandning i Köpenhamn, inköp av Larsens cognac och en Dolce Gabbana-parfym av en misstänkt full eller hög skånska i tom tax free-butik. En myckt surrealistisk upplevelse får jag säga. Sedan in i ett ännu mindre SAS-plan till Göteborg, slog i huvudet och armbågen och flygvärdinnan log medlidsamt och sa att:
-Ja, planet och arbetsmiljön är väldigt ergonomiskt fel och felbyggd.
-Måste va tungt att jobba när det är så trångt, sa jag.
Hon log snett och konstaterade:
-Man får vara glad att man har ett jobb i dagens läge.
Så är det hos SAS.

Taxi in till Göteborg och Scandic Crown.
Sms-kontakt med mr Rare, bokat bord på Caleo.
Snabbt ombyte igen, möte med redaktör DO, sedan iväg till restaurangen.
Där väntade mr Rare, mr Fashion och familjen Bonde som nyss emigrerat ut till den stora ön där alla bär pistol.
Det var ovant att se mr Fashion sittandes vid ett bord istället för bakom bardisken.
Det ryktades att fru Fashion hade sagt något om att nu sköter du dig ikväll, annars...
Men jag vet inte om ryktet var sant.
Hur som helst.
De fyra, Leif, jag och redaktör DO satte oss vid ett bord. Vissa drack bara medan C+ crew käkade.
Jag tog GI på Caleo. Suverän avlång och smal tallrik med grönsaker, oliver, kött, majskolv och mäktig sås.
Senare kom även mr Rares polare Former TDC och satte sig en stund innan vi alla packade ihop strax efter tolv.
Promenerade till Crown och vi hann in precis innan ösregnet som överraskande nog föll över Göteborgs gator.


Sömn och ny frukost, ingick denna gång och då blev Leif glad så han bjöd mig på en kopp kaffe.
Allsvenskt möte mellan IFK Göteborg och Helsingborgs IF på Nya Gamla Ullevi.
Bra match, spännande och svängig.
Leif körde höga knän mot Centralen direkt efter matchen då han hade en dryg kvart till avgång mot Uppland.
Jag tror han hann även om Leif endast har långdistanstempo i kroppen
Efter ett snabbt möte med mr Rare och hans vackra Donna och hennes trevliga vän på NK över en ny Caffe Latte drog jag mot mjölktåget upp mot TDC och my hometurf. På SJ kan man konstatera att första klass inte längre betyder första klass utan första andra klass. Det är bara sätena som är något bredare och en smula renare och helare annars är det ingen skillnad.
Ja, okej då. Man får läsa GT, Expressen och Svenska Dagbladet gratis också. Eller det ingår ju i priset.

När jag kom till TDC-central stod the Beautiful One och väntade med miljöboven.
Puss och kram och sedan mot villaidyllen.
Mer puss och kram med Molly Malone.
Min irländska gudinna.
Lite mat och en cognac för att stilla sitt sinne.
Sedan står man där som sagt... ...på en cykelväg i mörkret i villaidyllen.
Vinden river i trädtopparna, doggen joggar omkring i det höga gräset och sniffar in dofter.
Å man undrar om det man varit med om verkligen har hänt.
Eller har jag bara suttit med en chipspåse hela helgen och kliat mig på min överdimensionerade mage...

Ser på tevenyheterna och läser i tidningar om skolbränder och vandalisering av skolor.
Ungdomarna har kommit hem ifrån semestrarna med familjen och har ju ingen loookal ju.
Så då slår dom sönder och bränner upp sina skolor som det är meningen att dom ska lära sig något i under resten av året.
Jag tänker inte moralisera, har inte varit världens bästa tonåring själv.

Tycker bara att det är lite intressant att vi i västvärlden, där vi byggt upp välfärden genom generationer, har skapat unga människor som tycker att skolan är den värsta jävla plats som man kan tillbringa sin tid i.
Tänk att få gratis skolgång och mat, är det inte förjävligt. Hur kan man göra så mot ungdomen?
Lärarna är idioter, maten är värre än grisföda å inte får man lira TV-spel på lektionstid.

Kan inte få bort tankarna ifrån de länder där barn och ungdomar inte har en chans att överhuvudtaget få en utbildning.
Där den högsta drömmen i världen är att få gå i skolan och utbilda sig till något bra så att man kan försörja sin familj.
Ja till och med göra en insats för samhället, betala tillbaka till den fattigdom som man kanske kommer ifrån.
Jag tänker på afrika, latinamerika och asien. Drömmarna glöder i ögonen hos de som inte får utbilda sig.
Får dom chansen då jäklar tar dom den. Dom slår inte sönder sin framtid för dom tar den inte för given.

Om tio till tjugo år då europa blivit en bakgård, då vi blivit omkörda och överkörda av länder som Brasilien, Kina och Indien.
Länder där man vill någonting med sitt liv, ett liv som man inte fått något gratis i. Länder där studier är vägen till framtiden och jobben. Det finns förstås mycket annat att ta i i de länderna och många fler i de kontinenter jag skriver om men den ambitionen och den viljan de visar till utbildning och arbete är något ungdomar i den fullständigt dekadenta västvärlden inte fattar nått av.
Här ska allt vara gratis och man ska få göra precis vad man vill när man vill utan att någon jävel ska lägga sig i.
Som att bränna skolor och vandalisera.

Regnet har öst ner över huset hela förmiddagen. Å det är okej.
Sitter här vid datorn och stirrar på bildskärmen med en tom blick.
Igår natt hade jag skrivit en lång recension om Dennis Lehanes roman "En land i gryningen".
Jag var rätt nöjd med mina åsikter och texten flöt och kändes intressant.
Det var ju så länge sedan jag läst klart en bok, sommaren är liksom inte min läsperiod, då gör jag annat.
Sommaren är till för deckardårar som älskar mord och sjuka tortyrlekar.
Nu hade jag precis vänt det sista och 762:a bladet i romanen om USA och Boston i början av nittonhundratalet strax före och efter det första världskriget då allt var i kaos. Då ekonomin var i fritt fall, då ras och klassmotsättningar var en tuff vardag, då fackföreningsrörelsen försökte organisera sig men som ständigt blev brutalt nedslagen av makten, de rika inflytelserika familjerna, den underbetalda polisen och alla som via propaganda lärde sig hata kommunister, bolsjeviker och anarkister i frihetens land där allt som luktade socialism klassades som extremism.

I alla fall genom Lehanes ögon i den här romanen som känns som en realalistisk bild av ett USA i sin linda där de ideal som senare skulle gälla tog sina första stapplande steg. En recension i DN om Al Capone och Chicago i gårdagens tidning andades samma kamp om makten över rättsystemet och de viktigaste samhällsorganen som polisen och militären till exempel.
Vi får följa den irländska polisen Danny Coughlin och hans överklassfamilj, Danny är det svarta fåret med nya och "fel" värderingar. Hans väg korsas av den svarta fattige och för mord jagade Luther Laurence, deras liv flätas samman allt mer i en stad och en nation där deras vänskap ses som något äckligt och udda. En kvinna, Nora, finns även med tillsammans med de tu. I bakgrunden rullar en sidohistoria, som då och då går in i huvudbrättelsen, där den legendariske baseballspelaren Babe Ruth är huvudfigur. Babe och Luther möts tidigt i romanen i en baseballmatch nere i Tulsa, det mötet kommer att påverka deras liv och värderingar i förhållande till vita och svarta, stolthet och svek.
Det är en spännande och osentimental berättelse med ett ibland överdrivet språk där liknelser står rad efter varandra så at det nästan blir absurt. Men jag gillade boken och till sist kom jag igenom de 762 sidorna, vilket är psykologisk lite för många för mig.

Det var ungefär det här jag skrev igår natt innan jag gick och la mig. Det var ungefär det här som jag försökte lägga in på bloggen då allt kraschade och försvann ut i cybervärlden. Kopior och orginal, Förbannad somnade jag in och vaknade med en kropp fylld med nya tag. Så som varje morgon måste vara om det ska finnas någon mening med livet.

Vi är alla olika, vi drivs av olika saker och prioriterar på väldigt skilda sätt.
Jag har en känsla av att mina beslut och prioriteringar ser en smula annorlunda ut i jämförelse med många andra.
Det handlar inte om att försöka göra sig speciell eller klokare än andra.
Jag drivs och triggas helt enkelt av saker som gör att jag mår bra, inte av att alltid jobba med det bästa och mest prestigefyllda. Jag måste inte alltid vara bäst och få mest uppmärksamhet.
Den tiden och de drifterna klarade jag av under mina fotbollsår.
Då var man tvungen att gå över lik ibland för att branschen ser ut sån och ingen tackar dig för att vara snäll.
Nu lever jag i samma typ av bransch där karriärer byggs och individer vill nå högst, synas mest, och jobba med de bästa fotbollsligorna och de mest prestigefyllda mästerskapen. Men där har jag har förändrats. Kanske är jag för snäll nu för tiden.

För att det inte ska bli några missförstånd här vill jag bara säga att det ni nyss läst inte innbär att jag är slapp och slarvar med mitt jobb. Sån är inte jag. Jag ser alltid till att jag gör ett så bra jobb som jag bara kan i alla lägen. Det är sån jag är.
Att få jobba med de absolut största och bästa ligorna och mästerskapen inom fotbollen är inte alltid prioritet ett för mig. Prioritet ett är att få jobba med människor som jag gillar, blir trygg av och som jag kan lita på. Sån är jag också.
Det innebär inte att jag inte vill jobba med fotbolls VM, Champions League, Premier League eller den nya gullungen Priméra Division. Det är klart att jag kan tänka mig det. Om jag fick det. I rätt miljö.
Jag har som så många i min generation växt upp med engelsk fotboll och den spanska ligan har jag varit förtjust i sedan minst tjugo år tillbaka. Det har varit en favorit, långt innan Zlatan... Jag vill inte hyckla här.

När jag nu i vinter istället ska jobba med den numer helt söndersågade Serie A i Kanal 9 är det många som klappar mig på huvudet och nästan tycker synd om mig. Få stjärnor, ekonomisk kris, huligansim, rasism och arenor från antiken. Jo visst, mycket av det där stämmer. Men det finns även en intressant historia och fotbollssjäl i Serie A. En rytm och dramaturgi som inte finns någon annanstans i Europa. Jag tycker att det ska bli kul att jobba med den produktionen. Fotbollen kommer självklart att kunna göras intressant ändå trots fallet i hierarkin, dessutom kommer jag att jobba med ett gäng jag gillar och känner mig trygg med. Jag vet att dom gillar mitt sätt att vara på, dom tycker att jag är bra och passar i det formatet som dom bestämt sig för.
Dom litar på mig, jag litar på dom och det gör mig bättre.
Så tyck inte synd om mig. Det är slöseri av tid.

Förra säsongen tackade jag nej till uppdraget i Kanal 9. Anledningen var att det var en lågbudgetsatsning där jag inte såg den trygghet och inspiration som jag behövde. Det kändes som ett kamikazeuppdrag. Denna säsong kommer det att bli helt annorlunda. I de flesta sändningarna kommer jag att jobba med Tommy Åström och Marcus Birro. Det handlar om en rejäl studio, en bra organisation bakom, reportage. Ja, en riktig TV-sändning helt enkelt. Det borgar för kvalitet och inspiration, det ger i sin tur den glädje jag behöver för att prestera. Då gör det ingenting att det just nu är på modet att såga Serie A jäms med fotknölarna och sänka "skiten" i Nybroviken. Fan, jag tyckte till och med att det var kul att jobba med Royal League för att det var ett så förbannat skönt gäng som åkte runt i Skandinavien och tog och fick skit så det osade om det.

Det är så här jag fungerar och jag märker att det finns många i branschen som ser på mig med förvånade ögon. Iskalla karriärister skrattar medlidsamt. Gissar att en del ser det som en svaghet, ett tecken på att man kan köra med mig hur som helst. Ge Blohm skiten å så är han nöjd med det.
Till dom säger jag bara:
Kom igen och försök.
Det bor även en stolt och envis själ i den här kroppen.

Då börjar man återhämta sig efter några dagars turnerande.
Det var ju inte meningen att jag skulle stå i ett hörn på Valand i Göteborg klockan 04.15 och skråla till hysterisk hårdrock.
Det skulle ju bli en tidig kväll efter U2:s matta föreställning på fredagskvällen.
Uppvärmningen hade varit perfekt med en öl på Gothia ihop med Räven, Poeten och Medicinmannen.
Poeten satt och skröt om sin svit på vipvåningen dit inte vem som helst kunde ta sig, ville in dit och förpartaja men vi drog vidare till Storan där vi mötte upp Mr Rare och Familjen Fashion. De såg ut som rockstjärnor när dom mötte upp och drog ner oss andra i källaren till en sjukt mysig restaurang. Stamställe verkade det som eftersom det blev kindpussar och kramar och glada tillrop. Vi fick röda rummet med kuddar på golvet att sitta på, men det gick ju inte att veckla ihop min stela fotbollskropp på det viset, så jag satte mig på en bänk och såg ner på de andra. Å så kom mr Rares donna med närkevän å ett gäng Fashionvänner kom in, satte sig, och gick igen. Ägaren och hans bror som såg likadana ut satte in huvudet genom draperiet och hejade, vid olika tillfällen. Trodde ett tag att jag sugit i mig några doser opium tills någon sa att dom var tvillingar, eller nått.

Vi åt Mixed Grill på jättefat och drack gott italienskt öl under ett par timmar. Räven blev mätt och kunde knappt resa sig eftersom han glidit ner mellan två stora kuddar. Medicinmannen skulle köra hem i natten efter konserten och satt med ledsna hundögon och såg ölen passera i långa rader framför hans nos. Poeten försökte som vanligt charma blondiner med vackra ord. Det var för jäkla trevligt, man hade kunnat sitta kvar där hela kvällen men strax innan nio började Räven skruva på sig, han ville till Ullevi och suga in atmosfären. Så jag gick på muggen å när jag kom tillbaks var alla på väg mot showen.
Vad jag tyckte om den kan ni läsa här.

Jag, Räven, Poeten och Medicinmannen hade sittplatser men Mr Rare och Familjen Fashion stod nere på innerplanen.
Vi skulle ses på Caleo efteråt men Mr Fashion hade hunnit komma i gasen rejält så han drog iväg till Lipp där han tog över baren fullständigt. Mr Rare berättade att Familjen Fashion tidigare varit kung och drottning bakom bardisken.
Legender till och med. Så han stod där och delade ut drinkar, öl och shots till sällskapet. Räven gick hem eftersom han inte gärna dricker eller umgås med gasade människor. Medicinmannen var säkert i Skövde vid den tidpunkten medan Poeten hittade någon bekant som han satte sig vid. Jag satt med Mr Rare, fru Fashion och lite andra Göteborgsflanörer vid ett bord och kollade runt i lokalen på det som på vissa håll knappast kan kallas för värdigt mänskligt beteende.

Vilket fortsatte på Valand där vi hamnade beroende på mr Fashion som mer eller mindre verkade kunna göra vad som helst därinne. Då hade jag varit på väg hem två gånger under kvällen. Valand, ett juniorställe som nästan var tomt bortsett ifrån det där barhörnet där vi stod och gapade till den där hårdrocken. En lång smal blondin som stod och gungade och försökte vara sexig med luggen över ena ögat föll två gånger på det kletiga och nersölade golvet. Barbordet var på väg att falla över henne, öl och sprit flög i luften, men snart stod hon där och gungade igen som om inget hänt. Makalöst.
Mr Rare brukar lite nedlåtande, fast med glimten i ögat, kalla min hemstad för Truck Driver City eftersom så många bär keps på lokal och beteer sig som på stadshotellet i Nässjö.
Gav honom en armbåge i sidan och svepte med armen över lokalen.
-Stil å klass va?
Mr Rare bara garvade för han insåg att detta var bra mycket värre än i TDC.
Men jag hade rätt skoj ändå. Småstadsgrabb som jag är...
När jag stod där med Poeten och en ex-småstadskille som jag varit fritidsledare för(suck) hade Familjen Fashion försvunnit hem och jag såg inte Mr Rare. Jag tittade som hastigast på klockan, 04.45.
Fuck it, tänkte jag.
Snabbt joggade jag ner för trapporna, studsade ut ifrån nattklubben och trippade Vasagatan fram och gick hem och la mig i Mr Rares spartanskt inredda lägenhet där den stackars pippin som vanligt satt ensam och lyssnade på någon kass reklamradiokanal.

Hemma i verkligheten igen efter en semestervecka på Gotland.
Den numer traditionella resan till "öjn".
Sjätte året var det visst nu.

Hemma igen i rubrikernas verklighet efter en tids mediaskugga.
Det är fashinerande vad man missar genom att vända ryggen mot rubrikerna.
Som att Beckham hånas genom plakat som förkunnar att han sitter ner och kissar.
Jaha?
Bör inte alla göra det?
Vad säger det om amerikanarna i publiken?
Hur äckligt är det inte att sprida sin urin stående.
Piss överallt.
Sedan stoppa in paketet med dropp i kalsongerna istället för att torka av den.
Go Beckham!

Annars var jag på väg att missa resan hem.
Inte beroende på färjekrocken för den var bara ett problem i tidningarna.
Bortsett från de som var på färjorna vid kraschen förstås.
Å de som ska till Öland.
Men vem vill dit när man kan åka till Gotland.
Så hade jag aldrig uttryckt mig under 80 och 90-talet.
Sorry alla gamla Kalmar och Borgholmkamrater.
Men då var då och nu är nu.

Båtarna gick hur som helst men min bil dog i kön vid färjeläget.
Inte ett pip och stressen ökade.
Va fan, liksom.
Det är ju ingen gammal rostig Seat som jag far fram i.
It´s a fucking Lexus.
En miljöbov av nåde.
Ett monster.

En trygg och lugn Gotlänning med startkablar räddade oss.
-Jau, sa han och smällde på kablarna.
-Otroligt, bilen är ju inte gammal, sa jag.
-Saont hännda, sa han.
-Första gången det sker för mig, sa jag.
Ett vänligt leende i mannens mungipa som om han hör det där varje dag av brattiga taorista.
-Jau, sa han igen. Igour had vi ein som sa likadant.
-Okej, sånt händer. Fortsatte jag.
-Jau, saont hännda, sa han och gick iväg med sina kablar och åkte därifrån.

Ha tålamod. Är snart tillbaka. Njuter av en kort semester.

Tog en promenad genom villaidyllen sent ikväll. Började fundera på den roll jag har i mitt yrke.
Jag kommer ihåg en kväll i Helsingborg för rätt många år sedan.
Det var allsvensk upptaktsträff och jag var helt grön inom journalistområdet.
Hade nyligen slutat spela fotboll och var på väg in i en ny värld.
Den största känslan den kvällen var att jag inte tillhörde någon sida av branschen.
Fotbollsfolket var misstänksamma mot min nya roll medan journalisterna inte tog mig på allvar.
Rotlöshet.
Det är och verkar förbli mitt karma i detta liv.
Jag har känt så ända sedan jag var tonåring.
Att inte tillhöra någonting, inte finnas med på någons sida.

De senaste dagarna har den känslan kommit tillbaka igen.
I mitt yrke har jag alltid varit mycket noggran med att bibehålla mitt oberoende.
Att inte umgås för mycket med de jag är satt till att bevaka.
Jag vill hålla distansen för att inte någon ens ska misstänka att mina åsikter är färgade av någon vänskapskorruption.
Det är därför jag valt att inte bli kompis och trassla ihop relationerna med tränarna och spelarna i allsvenskan.
Pratar bara kort med dom på arenorna inför jobben på Canal plus.
Rent yrkesmässigt.
Det gör säkert att jag får reda på bra mycket mindre än andra inom samma yrke som är mindre nogräknade.
De som valt att ha nära vänner inom kåren.

Det är priset jag fått betala för att på ett trovärdigt sätt kunna hylla och kritisera.
I och med att jag inte umgås med speciellt många journalister heller så är den sidan också relativt stängd.
Det är mindre självvalt men säkert en följd av var jag bor.
Men det hjälper att bygga den här rotlösheten och ibland ensamheten.
Kanske är det yrkets villkor om man tar det på riktigt allvar.

Ibland känns valet svårare än andra gånger.
Idag var en sån där dag då jag frågade mig själv om det är värt priset.
Vill jag fortsätta flyta omkring mellan två världar som aldrig kommer att kunna leva tillsammans.
Det finns många stolar att välja på. Jag försöker att inte sitta på fler än en.
Då blir man ensam och rotlös.

Jag njöt idag när jag joggade genom det strilande regnet.
Det var varmt i luften och jag fick ta av mig min regnjacka och bara flyta fram i en tunn undertröja.
Har genomfört fåfängans träningsläger med löpning och styrketräning inför semesterveckan på Gotland.
Är manodepressiv i min träning.

Satt och läste om rikeungarnas Visbyvecka i DN i morse.
Skiter rätt kraftigt i själva företeelsen, är bara glad att jag inte är ung idag.
En Visbyvän berättade att det kostade hundratusen för att få boka ett bord på Kallis.
Kallbadhuset förvandlat till Stureplan.
Femhundra spänn i inträde på "rätt" klubbar.
Det var segregerat även under min heta period men aldrig sä här sjukt pengafixerat.
En freakshow är vad det är.

Mer intressant är hur samma texter skrivs varje år under den här perioden.
Säkert är det så under hela året i och för sig.
Men rapporten om Stockholmsjunisarnas festkarta ser exakt likadan ut varje år.
Den sprutande champagnen, slösa bort, så dyrt som möjligt.
Några blonda tjejer med solglasögon i hela ansiktet som berättar hur fantastiskt gryyymt det är där.
Förklaringarna och nedritad karta på norden och europa där festvägen från Stockholm går via Visby, Båstad och tennisveckan och naturligtvis till Saint Tropez. Eller "Troppan" som nån grabb med rosa skjorta förklarar att dom själva kallar det.
Näähäää!
Det är så jäkla förutsägbart att jag somnar.
Å det här är bara ett exempel.