Då börjar man återhämta sig efter några dagars turnerande.
Det var ju inte meningen att jag skulle stå i ett hörn på Valand i Göteborg klockan 04.15 och skråla till hysterisk hårdrock.
Det skulle ju bli en tidig kväll efter U2:s matta föreställning på fredagskvällen.
Uppvärmningen hade varit perfekt med en öl på Gothia ihop med Räven, Poeten och Medicinmannen.
Poeten satt och skröt om sin svit på vipvåningen dit inte vem som helst kunde ta sig, ville in dit och förpartaja men vi drog vidare till Storan där vi mötte upp Mr Rare och Familjen Fashion. De såg ut som rockstjärnor när dom mötte upp och drog ner oss andra i källaren till en sjukt mysig restaurang. Stamställe verkade det som eftersom det blev kindpussar och kramar och glada tillrop. Vi fick röda rummet med kuddar på golvet att sitta på, men det gick ju inte att veckla ihop min stela fotbollskropp på det viset, så jag satte mig på en bänk och såg ner på de andra. Å så kom mr Rares donna med närkevän å ett gäng Fashionvänner kom in, satte sig, och gick igen. Ägaren och hans bror som såg likadana ut satte in huvudet genom draperiet och hejade, vid olika tillfällen. Trodde ett tag att jag sugit i mig några doser opium tills någon sa att dom var tvillingar, eller nått.

Vi åt Mixed Grill på jättefat och drack gott italienskt öl under ett par timmar. Räven blev mätt och kunde knappt resa sig eftersom han glidit ner mellan två stora kuddar. Medicinmannen skulle köra hem i natten efter konserten och satt med ledsna hundögon och såg ölen passera i långa rader framför hans nos. Poeten försökte som vanligt charma blondiner med vackra ord. Det var för jäkla trevligt, man hade kunnat sitta kvar där hela kvällen men strax innan nio började Räven skruva på sig, han ville till Ullevi och suga in atmosfären. Så jag gick på muggen å när jag kom tillbaks var alla på väg mot showen.
Vad jag tyckte om den kan ni läsa här.

Jag, Räven, Poeten och Medicinmannen hade sittplatser men Mr Rare och Familjen Fashion stod nere på innerplanen.
Vi skulle ses på Caleo efteråt men Mr Fashion hade hunnit komma i gasen rejält så han drog iväg till Lipp där han tog över baren fullständigt. Mr Rare berättade att Familjen Fashion tidigare varit kung och drottning bakom bardisken.
Legender till och med. Så han stod där och delade ut drinkar, öl och shots till sällskapet. Räven gick hem eftersom han inte gärna dricker eller umgås med gasade människor. Medicinmannen var säkert i Skövde vid den tidpunkten medan Poeten hittade någon bekant som han satte sig vid. Jag satt med Mr Rare, fru Fashion och lite andra Göteborgsflanörer vid ett bord och kollade runt i lokalen på det som på vissa håll knappast kan kallas för värdigt mänskligt beteende.

Vilket fortsatte på Valand där vi hamnade beroende på mr Fashion som mer eller mindre verkade kunna göra vad som helst därinne. Då hade jag varit på väg hem två gånger under kvällen. Valand, ett juniorställe som nästan var tomt bortsett ifrån det där barhörnet där vi stod och gapade till den där hårdrocken. En lång smal blondin som stod och gungade och försökte vara sexig med luggen över ena ögat föll två gånger på det kletiga och nersölade golvet. Barbordet var på väg att falla över henne, öl och sprit flög i luften, men snart stod hon där och gungade igen som om inget hänt. Makalöst.
Mr Rare brukar lite nedlåtande, fast med glimten i ögat, kalla min hemstad för Truck Driver City eftersom så många bär keps på lokal och beteer sig som på stadshotellet i Nässjö.
Gav honom en armbåge i sidan och svepte med armen över lokalen.
-Stil å klass va?
Mr Rare bara garvade för han insåg att detta var bra mycket värre än i TDC.
Men jag hade rätt skoj ändå. Småstadsgrabb som jag är...
När jag stod där med Poeten och en ex-småstadskille som jag varit fritidsledare för(suck) hade Familjen Fashion försvunnit hem och jag såg inte Mr Rare. Jag tittade som hastigast på klockan, 04.45.
Fuck it, tänkte jag.
Snabbt joggade jag ner för trapporna, studsade ut ifrån nattklubben och trippade Vasagatan fram och gick hem och la mig i Mr Rares spartanskt inredda lägenhet där den stackars pippin som vanligt satt ensam och lyssnade på någon kass reklamradiokanal.

Hemma i verkligheten igen efter en semestervecka på Gotland.
Den numer traditionella resan till "öjn".
Sjätte året var det visst nu.

Hemma igen i rubrikernas verklighet efter en tids mediaskugga.
Det är fashinerande vad man missar genom att vända ryggen mot rubrikerna.
Som att Beckham hånas genom plakat som förkunnar att han sitter ner och kissar.
Jaha?
Bör inte alla göra det?
Vad säger det om amerikanarna i publiken?
Hur äckligt är det inte att sprida sin urin stående.
Piss överallt.
Sedan stoppa in paketet med dropp i kalsongerna istället för att torka av den.
Go Beckham!

Annars var jag på väg att missa resan hem.
Inte beroende på färjekrocken för den var bara ett problem i tidningarna.
Bortsett från de som var på färjorna vid kraschen förstås.
Å de som ska till Öland.
Men vem vill dit när man kan åka till Gotland.
Så hade jag aldrig uttryckt mig under 80 och 90-talet.
Sorry alla gamla Kalmar och Borgholmkamrater.
Men då var då och nu är nu.

Båtarna gick hur som helst men min bil dog i kön vid färjeläget.
Inte ett pip och stressen ökade.
Va fan, liksom.
Det är ju ingen gammal rostig Seat som jag far fram i.
It´s a fucking Lexus.
En miljöbov av nåde.
Ett monster.

En trygg och lugn Gotlänning med startkablar räddade oss.
-Jau, sa han och smällde på kablarna.
-Otroligt, bilen är ju inte gammal, sa jag.
-Saont hännda, sa han.
-Första gången det sker för mig, sa jag.
Ett vänligt leende i mannens mungipa som om han hör det där varje dag av brattiga taorista.
-Jau, sa han igen. Igour had vi ein som sa likadant.
-Okej, sånt händer. Fortsatte jag.
-Jau, saont hännda, sa han och gick iväg med sina kablar och åkte därifrån.

Ha tålamod. Är snart tillbaka. Njuter av en kort semester.

Tog en promenad genom villaidyllen sent ikväll. Började fundera på den roll jag har i mitt yrke.
Jag kommer ihåg en kväll i Helsingborg för rätt många år sedan.
Det var allsvensk upptaktsträff och jag var helt grön inom journalistområdet.
Hade nyligen slutat spela fotboll och var på väg in i en ny värld.
Den största känslan den kvällen var att jag inte tillhörde någon sida av branschen.
Fotbollsfolket var misstänksamma mot min nya roll medan journalisterna inte tog mig på allvar.
Rotlöshet.
Det är och verkar förbli mitt karma i detta liv.
Jag har känt så ända sedan jag var tonåring.
Att inte tillhöra någonting, inte finnas med på någons sida.

De senaste dagarna har den känslan kommit tillbaka igen.
I mitt yrke har jag alltid varit mycket noggran med att bibehålla mitt oberoende.
Att inte umgås för mycket med de jag är satt till att bevaka.
Jag vill hålla distansen för att inte någon ens ska misstänka att mina åsikter är färgade av någon vänskapskorruption.
Det är därför jag valt att inte bli kompis och trassla ihop relationerna med tränarna och spelarna i allsvenskan.
Pratar bara kort med dom på arenorna inför jobben på Canal plus.
Rent yrkesmässigt.
Det gör säkert att jag får reda på bra mycket mindre än andra inom samma yrke som är mindre nogräknade.
De som valt att ha nära vänner inom kåren.

Det är priset jag fått betala för att på ett trovärdigt sätt kunna hylla och kritisera.
I och med att jag inte umgås med speciellt många journalister heller så är den sidan också relativt stängd.
Det är mindre självvalt men säkert en följd av var jag bor.
Men det hjälper att bygga den här rotlösheten och ibland ensamheten.
Kanske är det yrkets villkor om man tar det på riktigt allvar.

Ibland känns valet svårare än andra gånger.
Idag var en sån där dag då jag frågade mig själv om det är värt priset.
Vill jag fortsätta flyta omkring mellan två världar som aldrig kommer att kunna leva tillsammans.
Det finns många stolar att välja på. Jag försöker att inte sitta på fler än en.
Då blir man ensam och rotlös.

Jag njöt idag när jag joggade genom det strilande regnet.
Det var varmt i luften och jag fick ta av mig min regnjacka och bara flyta fram i en tunn undertröja.
Har genomfört fåfängans träningsläger med löpning och styrketräning inför semesterveckan på Gotland.
Är manodepressiv i min träning.

Satt och läste om rikeungarnas Visbyvecka i DN i morse.
Skiter rätt kraftigt i själva företeelsen, är bara glad att jag inte är ung idag.
En Visbyvän berättade att det kostade hundratusen för att få boka ett bord på Kallis.
Kallbadhuset förvandlat till Stureplan.
Femhundra spänn i inträde på "rätt" klubbar.
Det var segregerat även under min heta period men aldrig sä här sjukt pengafixerat.
En freakshow är vad det är.

Mer intressant är hur samma texter skrivs varje år under den här perioden.
Säkert är det så under hela året i och för sig.
Men rapporten om Stockholmsjunisarnas festkarta ser exakt likadan ut varje år.
Den sprutande champagnen, slösa bort, så dyrt som möjligt.
Några blonda tjejer med solglasögon i hela ansiktet som berättar hur fantastiskt gryyymt det är där.
Förklaringarna och nedritad karta på norden och europa där festvägen från Stockholm går via Visby, Båstad och tennisveckan och naturligtvis till Saint Tropez. Eller "Troppan" som nån grabb med rosa skjorta förklarar att dom själva kallar det.
Näähäää!
Det är så jäkla förutsägbart att jag somnar.
Å det här är bara ett exempel.

Det är likadant varje år vid den här tidpunkten.
Under de stora semesterveckorna i juli.
Jag sitter alltid med kryp i kroppen när perioden närmar sig och har otroligt svårt att tagga ner.
För mig som frilans så händer inte ett jäkla dugg under den här perioden.
Inte ett enda beslut tas för ingen i det här landet med de befogenheterna jobbar just nu.
Dom sitter i sommarhus, seglar eller åker utomlands.

Jag sitter med en inre stress där jag vet att det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna göra ändå men det blir aldrig av för jag vet att ingen är på plats för att se det jag gjort förren i augusti.
Vad är det för mening i det?
Ändå är det ju nu som mina privata ännu inte lönsamma projekt kan ta steg framåt.
Men dagarna går och det händer inte mycket.
Förutom mitt romanprojekt som just nu glöder efter en lång nära döden upplevelse.
Annars brukar det bli så att jag till sist accepterar mitt öde och når ett inre lugn där jag kan njuta av den stillhet som bjuds.
Fria dagar i solen och värmen som jag kan slösa bort på ingenting och må bra av det.
Lyssna på radio och dricka kaffe.
Springa fyrtio minuter och eftersvettas i två timmar.
Gå en, eller två, svängar med doggen.
Ett gott liv som jag borde uppskatta men som jag får dåligt samvete av.

Jag märker här på bloggen hur dagarna försvinner förbi.
Fyra dygn utan inlägg och jag har knappt hunnit käka frukost.
Bloggstress.
En sommarhjärna som inte registrerar lika mycket som höst, vinter och vårhjärnan.
Å andra sidan är det ju faktiskt sommar.
Läser verkligen någon de här raderna då?
Vad är det för mening?
Flyger korna med ryggen neråt över Gotland?
Måste verkligen alla läsa deckare i det här landet?
Vad är det för fel på oss?
Varför har alla svenska familjemän trekvartsbyxor i glansigt material med snören som man drar åt i benen och midjan?
Hur kommer det sig att nästan lika många måste bära en piké till det?
Finns det nått svar på varför det alltid är Volvo, SAAB och BMW-bilar som kör fortast på våra sommarvägar?
Skiter björnen i skogen?
Är Allsången på Skansen roligare bara för att man försöker göra den till något annat än en reklamplats för sina tjänster?
Tycker artisterna att det är kul att gå runt med micken å få folk att skräna med i tjatiga visor?
Vad är det för fel på alla barn och ungdomar som står framför scenen och jublar åt sånt dom inte gillar vanliga dagar på året.
Varför badar dom inte istället?
Vad är det för mening?
Varför sitter jag här i köket och skriver den här jävligt meningslösa texten?

Ända sedan jag var tonåring har han funnits där utan att jag brytt mig speciellt mycket om honom rent musikaliskt.
Däremot har jag alltid tyckt att han varit så fantastiskt stilig och cool.
Alltid i snygga rock´n roll kostymer, läckra rockar , hattar och sina karaktäristiska kulturglasögon.
Kunde jag bära upp en kostym som han så skulle jag ha det hela tiden.



Elvis Costello ingår i den gruppen av evigt  tuffa rock och pop-stjärnor som aldrig går bort sig när det kommer till stil och mode. Jag har skrivit om dom förut, Bowie, Ferry, Waits, men utan att nämna Costello i sammanhanget.
Det har förstås varit ett misstag.
Costellos talkshow som just nu går på TV har väckt min nyfikenhet även på hans musik.
Vet och har alltid vetat att han har ett gäng suveräna låtar i sin repertoar men ändå har det aldrig blivit så att jag utforskat honom. Har en vinyl med Costello hemma. "Spike" tror jag den heter med hitlåten "Veronica."
Tjejen som förr hade koll på sin musik har också ett par vinyler med honom vilket hedrar henne. Numer är hon rätt ointresserad av musik. I övrig har det varit tomt med Elvis Costello i hemmet tills jag köpte hans senaste album.

Costello är ju lite som Tom Waits när det kommer till att ha experimenterat en hel del med musiken genom åren.
Det märker man när man dammsuger igenom Spotifys lager av Costello-låtar.
Jag har de senaste dagarna roat mig med att fixa ihop en lista med det bästa i mina öron och det har varit otroligt roligt.
Elvis lever och han är kung.

Hysterin kring Michael Jacksons död verkar aldrig klinga av.
Människor över hela världen tävlar i att hylla den amerikanske artisten.
Media har fått en kassako mitt i sommarledigheten.
Vi lär få leva med MJ rubriker under en lång, lång tid är jag rädd.

Själv kan jag inte komma på en enda låt av Michael Jackson som har betytt någonting för mig.
Hur stor än alla ropar att han var, hur många skivor han än sålde, betydde han ingenting för mig musikaliskt.
Jag har inte en enda skiva hemma, inte en enda låt inspelad någonstans.
När TV och radio spelat låtar i en strid ström har det inte funnits nån som jag kan säga berör mig.
Billie Jean är den låt som jag kan förstå att man kan gå igång på, dessutom finns det lite låtar ifrån Jackson 5 och MJ:s ungdom som jag kan tycka om en smula. Jag har ingen aning vad de heter men ser dom flimmra förbi på VH1 då och då.

1992 var jag på en konsert på Stockholms Stadion.
Jag åkte bara dit beroende på att jag var ny i IFK Norrköping och ville lära känna lagkamraterna som bjöd med mig till konserten. Jag var inte så väldigt peppad om jag säger så.
Det jag kommer ihåg var den hysteriska publiken som dansade i bänkraderna uppe på sittplats.
Det var häftigt.
Showen var också cool men fick mig knappast att dansa själv.

Mest uppseendeväckande under de dagar cirkusen var i huvudstaden var de små grabbarna i Kris Kross med brallorna bak och fram som uppmanade oss att "Jump, Jump".
Den låten körde dom för säkerhets skull två gånger under sitt förbandsuppträdande. 
Å visst fan regnade det under stora delar av den dagen.

Vila i frid MJ, det är allt jag kan säga idag.
Vänd världen ryggen för det du nu kommer att få se kommer inte vara snyggt.
Gamarna har flugit in över Neverland.
Alla kommer att försöka suga ut varenda dollar som det går ur ditt namn och din gärning.
Leta upp Elvis för han vet hur det är.
Kanske kan ni sitta där uppe på ett moln och skratta åt galenskapen.
Å gråta över hyckleriet.

Jag plockade hem en låtlista till Spotify för ett tag sedan.
Andralåt på listan var Thåströms "Kort biografi med litet testamente."
Jag slås av textens banalitet.

Thåström har alltid varit lite av en hjälte för mig som för så många andra.
Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet, Peace Love and Pitbulls och hans starka soloskivor.
Hela hans personlighet har andas stolthet, integritet, genialitet, smartness och framförallt coolhet.
Thåström har under många år varit den tuffaste rockstjärnan i Sverige.

Med den cv:n i bagaget är det lätt att uppnå en status som untouchable.
Det har verkligen Thåström gjort för de hyllningar som hans två senaste skivor fått måste vara helt baserade på en föreställning om att han inte kan göra dålig musik.
Thåström pratsjunger sig igenom "Skebokvarnsv 209" och "Kärlek är för dom".
Å det är så banalt ibland att man ryser.
Säg den artist utan Thåströms tyngd som skulle komma undan vissa av de texter som återfinns på ovanstående skivor.

Här delar av låten "Kort biografi med litet testamente."

"Nuförtiden lever jag ett stilla liv
Jag ser dagarna komma och sen springer dom förbi
Jag tror det är sant som dom säger i Sahara
Varje sandkorn har ett nummer"

-Dansband.

"Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund
Det visste jag inte själv om för att år sen
Jag tror jag minns var jag var när dom landade på månen
Jag läste Buster och Fantomen"

-Genialt?

"Jag har suttit häktad på Skara polisstation
Sen dess har jag hållt mig därifrån."

-Brrrr!


Här är min kommande låt "En blues för Markbacken"
Tänk er ett litet lugnt grundkomp i botten och en gitarr.

"Jag växte upp på marken där en gammal fabrik stått.
Sussane bodde på Örnsködsgatan 25.
Jag gick gärna dit hem.

Vi kysstes i hennes trapp medan regnet föll utanför.
Jag var elva år och väldigt kär.
Livet låg framför mig men hon skulle inte alltid vara där.
Om ett år så skulle vi glida isär."

Genialt?

Idag, strax innan klockan tio i förmiddags, satte jag på mig långbyxor för första gången på drygt två veckor.
Ett par blå Rarejeans.
Det sista kan kanske anses helt ovidkommande och det har jag respekt för.
Min långa semester med det fantastiska vädret har gjort att jag knappt inte lämnat huset med dess trädgård.
Har pyst omkring som om jag hyrt ett sommarhus.
Badbyxor, kortbyxor, tre kvarts brallor men inga långbyxor.
De få gånger jag lämnat huset för att käka lunch på stan eller blivit tvungen att handla så har jag gjort det i allt annat än mina jeans. Jag har varit så avslappnad att jag inte ens tänkt på att bevara min värdighet att aldrig gå på stan i korta byxor.

Men det får va slut på detta nu.
Vädret gjorde mig en tjänst genom att regnet började ösa ner och temperaturen gick ner den också.
Dessutom började jag arbeta idag igen.
ÖSK-AIK.
Imorgon tåg till Halmstad.
HBK-IFK Gbg.
Hösttåget har börjat tuffa och jag sitter än så länge lite löst i den sista vagnen.
Har en vecka på Gotland kvar att visa benen.
Sjunde året i rad på den stora festen strax utanför Klintehamn

Därefter är det bara långa byxor som gäller resten av året.
Jeans, kostymbyxor, chinos och mina rutiga smala brallor.
Sommaren är långt ifrån slut, för många startar den nu.
Modemässigt längtar jag däremot till hösten.
Jag gillar nämligen inte att nästan stå med rumpan bar.
Stil är lika med påklätt.