Idag fick jag en förfrågan från ett mediabolag i huvudstaden om jag ville åka upp och vara med dom under Sverige-Portugal i morgon. Som gäst, men som fotbollsexpert. Jag frågade om det var jobb? Njääeaa..., mer som gäst, men som fotbollsexpert. Jag frågade om det ingick betalning? Svaret va nej eftersom dom hade så många gäster. Men resan skulle jag få betalt för… 

Jag tackade nej. Har börjat göra det. Rätt ofta får jag förfrågningar om att delta i olika saker, som gäst, men som fotbollsexpert. Gratis. Genom åren har jag farit runt på mycket sånt för att det kanske är bra för att man syns å hörs. Lite PR, typ. Som många sagt till mig som någon lugnande motivering.
Men ärligt: Jag tror inte många jobb kommit till mig för att jag ställt upp utan ersättning på annat håll. Mina jobb har kommit genom att det funnits personer som trott på mig. Sedan har jag gjort mitt jobb ordentligt och så har jag fått fler jobb. Klart också att rätt kontakter betyder en hel del. Men inte för att jag jobbat gratis i någon mediekanal. 

Jag säger inte att jag aldrig kommer göra det igen men jag lever på det här. Det är mitt jobb. Det funkar inte med gratisjobb. Frågan är då om det kommer sluta ringa helt eller om de som ringer erbjuder jobb med ersättning?
Det är en rädsla, eller snarare oro, som följt med under alla år i mediabranschen. Att det slutar ringa. Men jag får sluta oroa mig nu. Fungerar det inte får jag helt enkelt försöka göra något annat.  

I elfte timmen blev det en allsvensk match även 2013. En vemodets resa genom det gråa sydsvenska höstlandskapet. Jag har nog inte insett att det brunnit en saknad efter detta inne i mitt bröst. Att ta hyrbilen och bara dra iväg, att anlända en arena och möta sina kollegor. Sedan snacka med alla och se arenan fyllas av fotbollsfans med förväntningar. Guida tittarna genom matchen för att till sist avrunda sändningen uppe på kommentatorsplats samtidigt som samma arena avfolkas tills enbart strålkastarnas ljus mot den gröna gräsmattan med ruttnande höstlöv hänger kvar. För att själv veta att man har en fem timmars bilresa hem framför sig.  

Redan på lördagen drog jag iväg i skymningen mot Växjö där jag skulle övernatta för vidare färd ner till Hällevik och Strandvallen i Blekinge. Bara det blev en nostalgifärd genom Memory Lane. Sju och halv månad i staden tillbringade jag i arméns tjänst 1986. Det var väl inte en jättelycklig tid men däremot väldigt viktig. Det var mitt första uppbrott från familjehemmet och hemstaden. En milstolpe för min utveckling och öppenhet för förändring. Jag hade inte varit inne i centrala Växjö sedan muck. Staden var densamma, jag bodde på Stadshotellet, där i deras nattklubb kom vi som militärer aldrig in, pestsmittade. Det var fortfarande nattklubb men jag valde istället att vandra runt för att insupa den nostalgiska atmossfären. Tog mig upp till regementet som i de flesta andra städer i landet blivit omvandlat till kontor och bostäder. Ändå högg det till i mig när jag gick över den gamla kaserngården för att till sist stanna utanför min kasern, mitt logement. Snart 30 år sedan vi sa adjö till varandra för att vandra ut i världen. En handfull har jag fortfarande koll på men de flesta kamraterna är någonstans därute men jag vet ej var. Det enda jag har kvar är några slitna fotografier i ett album i en låda hemma. Med en konstig känsla i magen gick jag tillbaka till city och hotellet. Den långa raksträckan jag gått så många gånger.

Vägarna genom Småland är förvisso raka men trånga och hopplösa i övrigt. Men den dryga timmen ner mot Blekingen gick fint och min vana trogen ser jag till att få se Sverige medan jag jobbar. Så jag körde rakt in i Karlshamn, ut mot havskanten och njöt av det stilla höstvädret. Avfyrade lite fotografier, drog in dofterna i näsborrarna och tänkte på Karlshamn som syndens näste där sprit, tobak, smuggling och vilt levende var en sanning en gång i tiden. Jag körde genom centrum, stannade och såg på folk innan hyrbilen drog ut genom porten jag nyss körde in igenom.

Jag anlände Hällevik tillsammans med glimtar av sol och lämnde Listerlandet i helvetesmörker och ösregn. Tre timmar rätt tillbaka på de smala vägarna 29, 27 och 25. Mot Värnamo och det kändes som att utsätta sig för rysk roulette. Lastbilar susade förbi enbart några centimeter ifrån en. Ljussken rätt i ögonen och djur som smög omkring vid väggrenen. Men jag nådde E4:an, tackade gudarna för den nya fantastiska vägen mellan Mjölby och Motala. Och via Askersund och nya bilköer men utan regn var jag snart hemma och det kändes så skönt när jag körde ner bilen i garaget och tystnaden.

Att hoppa av någonting ger distans och reflektion. Man lär sig saker om sig själv. Jag vill nog inte vara utan det här helt och hållet. Landslaget i Kanal 5 är enastående kickar med allt vad det innebär men allsvenskan ger andra sköna vibbar. Jag tror det handlar om delaktighet, att vara med i ett sammanhang. Som frifräsare har man sällan arbetskamrater och det suger ibland. Det var kul och intressant att få prova på allsvenskan igen. Jag gör det gärna igen nästa år. Men det beslutet ligger helt utanför mig. Det kan vara svårt för en avhoppare som behövde andas att komma tillbaka.